Ärt – Wikipedia

Ärt
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningÄrtordningen
Fabales
FamiljÄrtväxter
Fabaceae
SläkteÄrtsläktet
Pisum
ArtÄrt
P. sativum
Vetenskapligt namn
§ Pisum sativum
AuktorLinné, 1753

Ärt (Pisum sativum) är en art tillhörande familjen ärtväxter (Fabaceae). Dess frön används ofta som livsmedel eller till djurfoder. Växten odlas även som jordförbättrare eller som prydnadsväxt.

Ärten är en ettårig ört med klängen. Höjden är ofta 0,5 till 1,5 meter.

Ärten är en gammal kulturväxt, och man har gjort historiska fynd som visar att vi har samlat ärtor i minst 10 000 år, bland annat har man vid arkeologiska utgrävningar i kung Priamos palats i Troja funnit en jättelik kruka med mer än 180 kilo ärter som hållit sig helt intakta[förtydliga] under 3 000 års lagring. I Myanmar har man med hjälp av radiokolmetoden kunnat fastställa åldern på ett fynd av ärtor till 9 770 år.

Trädgårdsärter (Pisum sativum var. sativum) är en varietet av ärt. Det finns flera andra typer av ärtor. De äldsta och först odlade var gråärt och blåärt.[1] De innehåller garvsyra som gör att de svartnar vid kokning.[2] Andra ärtsorter är sockerärt, brytärt, spritärt, märgärt, släpärt. Märgärten har skrynkliga frön, de övriga har glatta, nästan helt runda frön. Somliga sorter skördas gröna, medan andra är mer lämpade att skördas, fullmogna och torra, som gula ärtor.

Lista på varieteter

[redigera | redigera wikitext]
  • Trädgårdsärt (Pisum sativum var. sativum[3])
    • Brytärt
    • Märgärt
      • Brytmärgärt (korsning av de två ovanstående[4])
    • Salladsärt[3]
  • Släpärt
  • Sockerärt (Pisum sativum var. saccharatum[5])
  • Spritärt
    • Brytsockerärt (korsning av de två ovanstående[6])
    • Kokärt (sorter av spritärt[7])

Proteinhalten i gula ärter kan variera mellan 16 och 33% av torrsubstansen, de flesta sorter har 23-25% protein. Några svenska sorter av gula ärter samt året då de introducerades: Tordags III 1950, Lotta 1967, Vreta 1980, Capella 1988, Odalett 1993.[8]

Ärtor trivs när vädret är svalt och fröna planteras så snart marktemperaturen når 10° C, däremot växer ärtor som bäst vid temperaturer av 13 till 18° C. Odlingskrav: Ärtor trivs med svala, fuktiga somrar och tål lätt skugga. De vill ha mullhaltig jord med ett pH högre än 6,5. De behöver inte gödslas särskilt då ärtväxter är kvävefixerande, med andra ord har de förmåga att binda och utnyttja luftens fria kväve.

Fröna sås lämpligen 3–5 cm djupt med 5–7 cm mellanrum. Sockerärt och spritärt sås när jorden reder sig, märgärt och brytärt vid körsbärsblomningen. Många sorter är klättrande och kan behöva stödjas med grenar, käppar, spaljéer eller liknande. Lågväxande sorter kan även odlas till prydnad eller som kantväxt runt odlingsbäddar. Fåglar, möss, ärtvecklare och ärtmjöldagg är skadedjur på ärt.

Frukten kallas ofta ärtskida, vilket inte är korrekt i botanisk mening då frukten är en balja. Det runda fröet inuti baljan kallas en ärta (med ärtan som bestämd form, men även ärten förekommer, till exempel i uttrycket prinsessan på ärten). Växten kallas ärt medan det enskilda fröet kallas ärta. Ärt i plural heter ärter medan ärta kan ha pluralformen ärtor eller ärter[9].

  1. ^ Handbok för köksträdgården, Lena Israelsson s. 218
  2. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Foderärter)
  3. ^ [a b] trädgårdsärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
  4. ^ brytmärgärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
  5. ^ sockerärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
  6. ^ brytsockerärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
  7. ^ kokärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
  8. ^ Den Svenska växtförädlingens historia, Gösta Olsson, 1997.
  9. ^ ”ärt i SAOL”. Svenska Akademien. 4 november 2015. https://svenska.se/saol/?hv=lnr114365. Läst 31 oktober 2024. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]