Yngre jura – Wikipedia

Jura
201 – 145 miljoner år före nutid
Period
(System)
Epok
(Serie)
Ålder
(Etage)
Miljoner
år sedan
Krita Äldre krita Berrias senare
Jura Yngre jura Tithon 152–145
Kimmeridge 157–152
Oxford 164–157
Mellersta jura Callov 166–164
Bathon 168–166
Bajoc 170–168
Aalen 174–170
Äldre jura Toarc 183–174
Pliensbach 191–183
Sinemur 199–191
Hettang 201–199
Trias Yngre trias Rät tidigare

Yngre jura, är en geologisk epok som sträckte sig över 15 miljoner år, mellan 161 och 146 miljoner år sedan. Malm och Vitjura är alternativa regionalt europeiska namn för epoken. Övre jura är en kronostratigrafisk term som används för att beskriva den stratigrafiska positionen som övre jura innebär i en lagerföljd, medan yngre jura syftar på tidsintervallet.[1]

Epoken i jordens kronologi

[redigera | redigera wikitext]
Geokronologi
 Denna tabell: visa  redigera 
Eon Era Period Epok
Fanerozoikum Kenozoikum Kvartär Holocen (0,01–0)
Pleistocen (2,59–0,01)
Neogen Pliocen (5–2,6)
Miocen (23–5)
Paleogen Oligocen (35–23)
Eocen (57–35)
Paleocen (65–57)
Mesozoikum Krita Yngre krita (100–65)
Äldre krita (146–100)
Jura Yngre jura (161–146)
Mellersta jura (176–161)
Äldre jura (200–176)
Trias Yngre trias (228–200)
Mellersta trias (245–228)
Äldre trias (251–245)
Paleozoikum Perm Loping (260–251)
Guadalupe (271–260)
Cisural (299–271)
Karbon Pennsylvania (318–299)
Mississippi (359–318)
Devon Yngre devon (385–359)
Mellersta devon (398–385)
Äldre devon (416–398)
Silur Pridoli (419–416)
Ludlow (423–419)
Wenlock (428–423)
Llandovery (444–428)
Ordovicium Yngre ordovicium (461–444)
Mellersta ordovicium (472–461)
Äldre ordovicium (488–472)
Kambrium Furong (497–485)
Miaoling (509–497)
Kambriums serie 2 (521–509)
Terreneuve (541–521)
Proterozoikum Neoproterozoikum Ediacara
Kryogenium
Tonium
Mesoproterozoikum Stenium
Ecstasium
Kalymmium
Paleoproterozoikum Staterium
Orosirium
Ryacium
Siderium
Arkeikum Neoarkeikum
Mesoarkeikum
Paleoarkeikum
Eoarkeikum
Hadeikum
Teckenförklaring: Tidsintervallet inom parenteser representerar miljoner år sedan då epoken varade.
  1. ^ Maurits Lindström, Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist: Sveriges geologi från urtid till nutid, Studentlitteratur, ISBN 91-44-30381-5, sid 214