Alexander Graham Bell – Wikipedia

Alexander Graham Bell
Född	3 mars 1847[1][2][3] Edinburgh, Skottland, Storbritannien
Död	2 augusti 1922[4][5][6] (75 år) Beinn Bhreagh nära Baddeck i Nova Scotia, Kanada
Begravd	Beinn Bhreagh
Medborgare i	USA[5] och Förenade kungariket Storbritannien och Irland[5]
Utbildad vid	Edinburghs universitet[5] University College London Royal High School, Bath[5] Royal High School
Sysselsättning	Fysiker, affärsman, uppfinnare, ingenjör, elektroingenjör, professor
Befattning
Professor Styrelseledamot, Smithsonian Institution (1898–1922)
Arbetsgivare	Smithsonian Institution
Maka	Mabel Gardiner Hubbard (g. 1877–1922)[5][7]
Barn	Elsie May Grosvenor (f. 1878)[8] Marian Fairchild (f. 1880)
Föräldrar	Alexander Melville Bell[5] Eliza Bell
Utmärkelser
Ledamot av National Academy of Sciences of the United States (1883) Albert-medaljen (1902)[9] John Fritz-medaljen (1907)[10] Elliott Cresson-medaljen (1912)[11] Hughesmedaljen (1913)[12] IEEE Edison Medal (1914)[13] National Aviation Hall of Fame (1965)[14] National Inventors Hall of Fame (1974)[15] Person of National Historic Significance (1977)[16] Canada's Walk of Fame (2001) Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Namnteckning
Redigera Wikidata

Alexander Graham Bell, född 3 mars 1847 i Edinburgh, Skottland, död 2 augusti 1922 på Beinn Bhreagh nära Baddeck i Nova Scotia, var en skotsk-kanadensisk-amerikansk uppfinnare och dövlärare.^[17] Han var son till Alexander Melville Bell.^[18]

Alexander Graham Bell var professor i Boston i talorganens fysiologi. Han var under hela sitt liv intresserad av att hjälpa hörselskadade och döva människor. Tillsammans med fadern arbetade han med talmetoder och den av honom utvecklade fonetiska skriftens utveckling. För att göra talet ännu mer synbart för de döva konstruerade han en liten pappcylinder med ett gummimembran spänt över, något som anses vara en tidig mikrofon.

En representant för Bell lämnade på förmiddagen den 14 februari 1876 in en patentansökan om telefonen till patentmyndigheten i Washington D.C. Bara några timmar senare samma dag lämnade dock den konkurrerande uppfinnaren Elisha Gray in patenthandlingar till sin egen variant av telefonen,^[19] och detta medförde ett dröjsmål innan Bell fick sitt patent godkänt.

Vare sig Bell eller Gray var dock först på plan. 1854 framlade Charles Bourseul ett förslag till elektrisk talöverföring i telegraflinjen. Italienaren Antonio Meucci uppfann en fungerade elektromagnetisk telefon 1856 men saknade ekonomi för att patentsöka och försvara sin uppfinning.^[20] Den 15 juni 2002 erkände amerikanska representanthuset (amerikanska kongressens) resolution 269), vilken angav Meucci som telefonens uppfinnare. Kanadas parlament (Bell Canada – senare Nortel – blev senare en bas för landets telekommunikationsindustri) utfärdade dock en motresolution som erkände Bell som telefonens uppfinnare.^[21]

Telefonen blev snabbt en succé, och redan 1878 kunde Bell sätta upp den första telefonväxeln i New Haven, Connecticut i USA. Han startade tillsammans med sin svärfar Gardiner Greene Hubbard och ytterligare en finansiär Thomas Sanders telefonföretaget "Bell Telephone Company, Gardiner G.Hubbard, Trustee" som senare blev Bell System.^[22]

Tillsammans med sin assistent Charles Sumner Tainter uppfann Bell även fotofonen, en anordning för att överföra ljud med en ljusstråle. Till främjande av dövundervisningen grundade Bell ett flertal institutioner, bland annat Volta Bureau i Washington.

Enheten decibel är uppkallad efter Bell.^[23]

• Filmen Triumf (1939) är baserad på hans liv och verk. Don Ameche gestaltar Bell och Loretta Young hans hustru Mabel Hubbard Bell.
• Fantasyfilmen The Story of Mankind (1957) med Jim Ameche (bror till Don Ameche) som Bell.
• Biografisk TV-film The Sound and the Silence (1992) med John Bach i rollen som Alexander Graham Bell.

• Svensk uppslagsbok. Malmö. 1939 ^{[sidnummer behövs]}
• Lindorm, Erik (1936). Oscar II och hans tid – 1872–1907. sid. 78 

• Wikimedia Commons har media som rör Alexander Graham Bell.
  Bilder & media