Arne Fog Pedersen – Wikipedia

Arne Fog Pedersen, född 25 augusti 1911 i Hinnerup, död 29 november 1984 i Flensburg, var en dansk folkhögskoleföreståndare, journalist, diplomat och kyrkominister i Hilmar Baunsgaards borgerliga regering 1968–1971. Han tillhörde partiet Venstre.

Arne Fog Pedersen var son till Anders Jørgen Pedersen, som var lärare, och Marie Fog Nielsen. Uppväxten var präglad av grundtvigianismen.^[1] Han tog studentexamen från Svendborg Gymnasium 1929 och blev cand. theol. Från Köpenhamns universitet 1939.^[1] Vid sidan om studierna var han redaktör för den kristna studentföreningens (Studenterkredsen) tidskrift, Kredsen (1933-1935). Därefter arbetade han som lärare vid Rødding Højskole (1939-1950) och chef för Statsradiofoniens (nu Danmarks Radio) föredragsavdelning (1950-1953).^[1] Han arbetade även på tidningarna Dansk Ungdom (1946-1950) och Højskolebladet (1953-1957).^[2] Därefter återvände han till Rødding Højskole, nu som skolans föreståndare (1953-1968), och var samtidigt ordförande av folkbildningsförbundet Liberalt Oplysnings Forbund (LOF) (1954-1968). Då LOF är knutet till partiet Venstre bedrev Pedersen ett nära samarbete med dem och blev utsedd till partiets representant i Radiorådet (1959-1963) och dess programutskott (1959-1968).^[1] Pedersen deltog inte i partiets behandling av Thorkil Kristensen, vilket gjorde att han var på god fot med Erik Eriksen och Poul Hartling.^[3]

Pedersen innehade flera politiska uppdrag; han var ledamot i Haderslev amts ungdomsnævn^[4] (1955-1959) och fredningsnævn^[5] (1958-1968), styrelseledamot i föreningen Dannevirke (1956-1958) och ledamot i 6-mannautskottet för kontakten med Sydslesvig (1957-1968).^[1] Han var vice ordförande för Dansk Folkescene (1955-1968) och ingick därmed i Kulturministeriets kulturutskott (1962-1968).^[1] Han ingick i den danska Unescokommissionen (1955-1968), som fungerade som en rådgivande instans för den danska regeringen rörande uppfyllande av Unescos mål, och i statens kommitté för stöd av det danska språket och kulturen i utlandet (1957-1968).^[2] Han var även medlem i representantskapet för föreningen Norden (1956).^[2]

Pedersen har skrivit böckerna Danmarks første Højskole (1944) och Et folk vågner. Venstres historie I (1970, tillsammans med Hans Lund).^[2]

Då Hilmar Baunsgaard (Det Radikale Venstre) bildade regering tillsammans med Venstre och Det Konservative Folkeparti 1968 utsågs Pedersen till kyrkominister. Detta till trots för att han inte var medlem i Folkekirken, utan i en fristående grundtvigiansk församling.^[1] Som kyrkominister ansvarade Pedersen bland annat för en ny indelning av kyrkans pastorat, kontrakt och stift i samband med 1970 års kommunreform.^[1] Han avvisade dock att tillsätta en utredning om förhållandet mellan kyrka och stat.^[3] För att råda bot på bristen av präster genomfördes en lag som gjorde det möjligt för bl.a. lärare att få tillgång till prästämbetet genom en kompletterande utbildning.^[1]

Efter att den borgerliga regeringen avgick 1971 återvände Pedersen till sitt arbete som föreståndare för Rødding Højskole och blev samtidigt ordförande för Grænseforeningen (1972-1976). Han lämnade dessa uppdrag 1976, då han utsågs till dansk generalkonsul i Flensburg. Detta uppdrag innehade han till 1981, då han efterträddes av socialdemokraten Jørgen Peder Hansen.