Atractus matthewi – Wikipedia

Atractus matthewi
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljSnokar
Colubridae
SläkteAtractus
ArtAtractus matthewi
Vetenskapligt namn
§ Atractus matthewi
AuktorMarkezich & Barrio-Amorós, 2004
Synonymer
Atractus nororientalis SANCHEZ 2004[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Atractus matthewi[3] är en ormart som beskrevs av Markezich och Barrio-Amorós 2004. Atractus matthewi ingår i släktet Atractus och familjen snokar.[4][5] Inga underarter finns listade.[4]

Arten förekommer i bergstrakten Turimiquire i norra Venezuela. Den lever i regioner som ligger 1660 till 2130 meter över havet. Habitatet utgörs av fuktiga bergsskogar och dessutom besöks odlingsmark.[1]

Antagligen skulle ett intensivare bruk av landskapet påverka arten negativ. Hela beståndet anses vara stabil. IUCN listar Atractus matthewi som livskraftig (LC).[1]

  1. ^ [a b c] Rivas, G. & Schargel, W. 2014 Atractus matthewi . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 28 juli 2020.
  2. ^ Sanchez, De Sousa., Esqueda, L.F. & Manzanilla, J. (2004) Especie nueva de Atractus (Serpentes:Colubridae) del macizo del Turimiquire, tramo oriental de la cordillera de la costa, Venezuela., Revista Saber 16(2): 89-95
  3. ^ Markezich, A. L. and C. L. Barrio-Amorós (2004) A new species of Atractus (Serpentes: Colubridae) from northeastern Venezuela., Bulletin of the Maryland Herpetological Society 40:111–121
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (23 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/atractus+matthewi/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ Atractus matthewi i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.