Belägringen av Arkona – Wikipedia

Belägringen av Arkona ägde rum då styrkor från Danmark och hertigdömet Pommern under ledning av kung Valdemar I av Danmark belägrade den vendiska Ranistammens tempelfort Arkona på ön Rügen under några dagar år 1168.^[1] Belägringen lyckades och resulterade i att den sista resten av luticifederationen erövrades och kristnades.

Bakgrunden var att de hedniska ranerna hade varit allierade med Valdemars rivalkung Sven Grate. När Valdemar vann tronen efter Grates död, förberedde han tillsammans med biskop Absalon fälttåget mot ranerna. Belägringen varade bara åtta dagar, eftersom en brand bröt ut inne i fortet och danskarna passade på att anfall fortet medan ranerna var upptagna med att släcka elden.

Danskarna plundrade fortet, förstörde Svantevits tempel och högg sönder gudens staty. Öns befolkning tvingades därefter konvertera till kristendomen tillsammans med sin härskare, Tetzlav av Rügen, som tvingades hylla den danska kungen som sin överherre. Belägringen gjorde intryck på det samtida Europa, som av den fick intrycket att Europas sista kvarvarande hedningar borde kristnas genom våld och erövring.

• Vendiska korståget