Belägringen av Sveaborg – Wikipedia

Belägringen av Sveaborg
Del av finska kriget
Överlämnandet av Sveaborg till ryssarna
Ägde rum 2 mars – 3 maj 1808 Plats Sveaborg, nära Helsingfors Resultat Svensk kapitulation
Stridande
Sverige	Tsarryssland
Befälhavare och ledare
Carl Olof Cronstedt	Fredrik Vilhelm von Buxhoevden Nikolaj Kamenskij
Styrka
6 750 man	6 500 man

Belägringen av Sveaborg var en krigsoperation under det finska kriget. Belägringen pågick från den 2 mars till den 3 maj 1808.

Sveaborg ingick i den svenska krigsplanläggningen inför ett förväntat ryskt anfall. Fästningen var tänkt att binda ryska trupper till Helsingforsområdet samtidigt som armén skulle dra sig tillbaka till norra Finland för att invänta förstärkningar från Sverige. När Gustav IV Adolfs order om att förbereda sig för krig den 14 februari 1808 ankom till kommendanten på Sveaborg, viceamiralen Carl Olof Cronstedt, vidtog denne genast nödvändiga åtgärder för att sätta fästningen i försvarbart skick, till sin assistans hade han, den då 71-årige fortifikationsbefälhavaren överste Wärnhjelm och artilleribefälhavaren major Hjärne. Fredsgarnisonen ökades till 6 750 man stridande och den 2 mars stod 734 kanoner till valls, och därutöver fanns många kastpjäser. Garnisonen arbetade oförtrutet för att rusta fortifikationen och fylla förråden inför en eventuell belägring.

Den 1 mars skrev Cronstedt till kungen, att Med proviant är fästningen försedd till öppet vatten, krut felar i händelse långvarig canonade komer att uthärdas. Jag har ej öfver 40 skott per canon (i vilken mån krutmängden vid kapitulationen var tillräcklig råder det delade åsikter om än idag). Han lovade emellertid att i det längsta uthärda.

På morgonen 2 mars anföll ryssarna den svenska förvakten nära Helsingfors och drev densamma utan svårighet tillbaka in i fästningen. General Buxhoevden, som vid middagstiden anlände till staden, kvarlämnade där endast en observationskår på 2 000 man samt fortsatte själv med återstoden av de ryska trupperna norrut. Den lilla observationskåren lämnades förvånansvärt nog i fred och började 15 mars få förstärkning, varefter belägringsbatterier och fästningens inneslutning påbörjades; men först i april räknade ryssarna inemot 6 500 man med 59 artilleripjäser. Hittills hade Cronstedt förhållit sig passiv, om man undantar ett starkt kanonerande på enstaka patruller. Sedan Buxhoevden återkommit till Helsingfors och funnit, att varken stormning eller formlig belägring borde i första skedet försökas, beslöt han blockera och bombardera fästningen. Första beskjutningen ägde rum 19 och 20 mars, men utan betydande resultat.

De svenska styrkorna på Sveaborg bestod av cirka 6 000 man under ledning av Carl Olof Cronstedt.

Buxhoevden började då den 21:a de förhandlingar, som snart skulle visa sig ödesdigra för fästningen. Han begärde att Cronstedt skulle sluta skjuta mot Helsingfors (som han så väl behövde för inkvartering) och erbjöd sig å sin sida att inte anlägga batterier i linje med staden. Förslaget antogs. De ryska förhandlarna uppmanade sedan Cronstedt att dagtinga, men denne svarade, med krigsrådets stöd, att han skulle försvara sig till sista man. På en ny uppmaning den 25:e svarades också nekande, varför bombarderingen den 28:e återupptogs, men fortfarande utan nämnvärt resultat.

Den 2 april började dock ryssarnas förhandlare uppträda mera hotande, och Cronstedt förklarade sig då villig att gå med på stillestånd till 13 maj och då dagtinga, om inte ansenlig förstärkning till dess ankommit; men ryssarna fordrade nu som villkor för stillestånd överlämnandet till dem av Långörn, Väster- och Öster-Svartö med därvarande artilleri. Cronstedt sammankallade då krigsrådet, som meddelades, att ryssarna föreslagit stillestånd till 3 maj mot villkor att få besätta en del holmar; han hoppades dock få tiden utsträckt till den 13 och inte behöva avlämna mer än Långörn; och härmed synes krigsrådet ha låtit sig nöja.

De fortsatta underhandlingarna resulterade i att Cronstedt undertecknande konventionen den 6 april, varvid inget avseende fästes vid, att ryssarna nu förbehållit sig få behålla Långörn även efter stilleståndets utlöpande. Särskilt överste Fredrik Adolf Jägerhorn och fru Helena Charlotta Reutersköld, verkat ha gått ryssarnas ärenden och bidragit till att övertyga Cronstedt jämte fästningens krigsråd att fortsatt strid var lönlöst. De två kurirer, som Cronstedt 7 april avsände till kungen med rapport om konventionen och som av ryssarna tvingades ta norra vägen, framkom ej förrän samma dag som Sveaborg uppgavs. Konventionens uppläsande för manskapet väckte viss överraskning, bestörtning och harm. 3 maj uppmanades Cronstedt att ge sig, och han befallde då genast alla försvarsverks utrymmande. Finnarna fick därefter återvända till sina hemorter, men svenskarna blev krigsfångar.

Poeten Johan Ludvig Runeberg skrev dikten Sveaborg, som berättar om förlusten av Sveaborg under Finska kriget. Cronstedts seger vid Svensksund används i dikten som kontrast till hans förrädiska kapitulation på Sveaborg tjugo år senare.^[1] Dikten medtogs dock inte i diktverket Fänrik Ståls sägner förrän efter Runebergs död. Orsaken var troligen att diktens förakt mot kapitulanten Cronstedt kunde ses som indirekt kritik av den finska byråkratin som samarbetade med de ryska erövrarna.^[2] I följande utdrag från dikten skildras Cronstedt, som bar skulden för förlusten av Sveaborg, och hans seger vid Svensksund:

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

• Sveaborgs fall 1808, artikel av Martin Hårdstedt den 18 mars 2008 i Populär Historia, 2-2008.