Boeing B-29 Superfortress – Wikipedia

	Boeing B-29 Superfortress
Beskrivning
Typ	Tungt bombflygplan
Besättning	10-11
Första flygning	21 september 1942
I aktiv tjänst	1944 – 1960
Ursprung	USA
Tillverkare	Boeing; Glenn L. Martin Company (531 bombflygplan)
Antal tillverkade	3 970
Data
Längd	30,18 meter
Spännvidd	43,05 meter
Höjd	9,02 meter
Vingyta	161,3 m²
Tomvikt	31 820 kg
Max. startvikt	56 250 kg
Motor(er)	4 × Wright R-3350 18-cylindriga stjärnmotorer
Motoreffekt	4 × 2200 hk
Prestanda
Max. hastighet	576 km/h
Räckvidd med; max. bränsle	9 400 km
Max. flyghöjd	9 700 meter
Stigförmåga	4,5 m/s
Lastförmåga
Lastförmåga	24 430 kg
Beväpning & bestyckning
Fast beväpning	En rörlig 20 mm M2 kanon ; tio rörliga 12,7 mm Browning kulsprutor
Bomber	9 000 kg standard last, kan modifieras för att bära två yttre 10 000 kg T-14 Cloudmaker-bomber.
Ritning

Boeing B-29 Superfortress ("superfästningen"^[1]) är ett amerikanskt tungt bombflygplan, som vanligtvis sammankopplas med fällningen av atombomberna över Hiroshima den 6 augusti och Nagasaki den 9 augusti 1945.

B-29 och en uppgraderad version kallad Boeing B-50 användes av USA:s flygvapen in på femtiotalet bland annat under Koreakriget.

Totalt 531 bombflygplan, däribland de berömda Bockscar och Enola Gay^[2], tillverkades på licens av Glenn L. Martin Company.^[3]

Användning

B-29 hade emellertid då använts i cirka ett år för att åsamka Japan skador på kommunikationer och industrier samt bombningar av civilbefolkningen. Nära 4 000 exemplar tillverkades. De användes i stort sett endast i striderna i Stilla havet då behovet i Europa inte längre fanns vid denna tidpunkt. I Stilla Havet hade planet stora fördelar av sina höjdprestanda, som minskade typens sårbarhet mot fiendens motåtgärder som luftvärnskanoner och jaktflygplan, samt sin långa räckvidd som tidigare bombplan saknat för att vara tillräckligt effektiva, främst för bombningar av det japanska fastlandet.