Borsilikatglas – Wikipedia

Borsilikatglas, mycket ofta ses även den svengelska skrivningen borosilikatglas (en riktigare svensk benämning hade dock varit boratsilikatglas^[1]), är ett glas som förutom kiseldioxid även innehåller dibortrioxid (vanligen 12–13 %), vilka tillsammans bildar ett boratsilikatskelett^[2]. Glaset har en väldigt låg temperaturutvidgningskoefficient på 3,3⋅10⁻⁶ K⁻¹, vilket ungefär är en tredjedel av kalk-sodaglas, det vill säga ”vanligt hushålls- eller fönsterglas” och tåler därför uppvärmning utan att spricka. Det används därför ofta till laboratorieutrustning, kaffebryggare och dylikt. Vidare är borsilikatglas mycket syraresistent och angrips i stort sett bara av vätefluorid och koncentrerad fosforsyra (samt starka baser).

Borsilikatglas har ett brytningsindex på 1,51 till 1,54 och, särskilt typen BK7 (som har ett Abbetal på 64,17^[3] och således är ett kronglas med låg kromatisk aberration), används även för optik som teleskop och mikroskop.

Med en något lägre halt av borat (5–9 %) används borsilikatglas i glasull och glasfiber (för att öka viskositeten så att glasfiberdragning möjliggörs).^[4]

Det första borsilikatglaset, Jenaer Glas (sedan 1943 under produktnamnet Duran^[5]), tillverkades av den tyske glastillverkaren Otto Schott från Jena i slutet av 1800-talet.

Olika typer marknadsförs under ett stort antal olika namn: Först och främst Duran och Pyrex (först tillverkat av Corning 1915), men även Borosil, Simax, Supertek, Suprax, etcetera.

• 
  Eldfast form av Pyrex-glas speciellt lämpad för mikrovågsugnar.

• Bekir Karasu et al., 2020, Past and Present Approaches to Borosilicate Glasses i El-Cezerî Journal of Science and Engineering 7:2 sid. 940-969.

• Turmalin