Carl Fredric Dahlgren – Wikipedia

Ej att förväxla med Carl Dahlgren (donator).
Carl Fredric Dahlgren
Född20 juni 1791[1][2]
Kvillinge församling[1][2], Sverige
Död1 maj 1844[1] (52 år)
Stockholm[1]
Medborgare iSverige
SysselsättningPoet, författare[1][3], präst
Utmärkelser
Lundbladska priset (1831)
Redigera Wikidata

Carl Fredric Dahlgren, född den 20 juni 1791Stens bruk i Kvillinge socken i Östergötlands län, död efter ett långvarigt lidande (i cancer) i Stockholm natten mellan 1 och 2 maj 1844, var en svensk präst och skald.

Dahlgren blev student vid Uppsala universitet 1809, prästvigdes 1815, blev pastorsadjunkt i Ladugårdslands församling i Stockholm 1816, komminister i samma församling 1824 och i Storkyrkoförsamlingen 1829. Vid riksdagarna 1829, 1834 och 1840 var han ledamot av prästståndet -- vald av Stockholms komministrar -- och tillhörde i denna egenskap avgjort det liberala partiet. Under flera år var han en av prästståndets fullmäktige i Riksgäldskontoret.

I litterära kretsar

[redigera | redigera wikitext]

Jämte P.A. Sondén med flera kamrater stiftade Dahlgren såsom gymnasist vid Linköpings gymnasium 1808 det litterära samfundet "Vitterhetens vänner". I denna krets uppträdde han såsom satirisk diktare. Hans första kända skaldestycken trycktes i "Norrköpings Tidningar" 1809. Under studenttiden lämnade han flera bidrag till Atterboms "Poetisk kalender".

Men först i Stockholm, i vars vittra umgängesliv han intog en mycket framstående plats, fick hans skaldeanlag en rikare utveckling. Där diktade han, inspirerad av huvudstadens sköna omgivningar, idylliska naturskildringar. Jämte A.J. Cnattingius stiftade han 1815 i Stockholm det s.k. "Manhemsförbundet". Längre fram var han med om att stifta sällskapen "Gröna rutan" (1816), "Bellmanska sällskapet" (1824), och "Aganippiska sällskapet" (i slutet av 1830-talet). Inom dessa, liksom i sällskapet "Par Bricole", gav han sitt skämtsamma lynne fritt lopp i en mängd föredrag i bunden och obunden form.

Författarskap

[redigera | redigera wikitext]

Dahlgren gav ut ett stort antal arbeten på både vers och prosa. Bland dem märks åtskilliga kalendrar, såsom

Dahlgrens bidrag i dessa, liksom i Atterboms poetiska kalendrar, utgörs huvudsakligen av lyrisk-idylliska skaldestycken. Mycket kända och omtyckta blev Zephyr och den gungande flickan, Kärlekens snaror, Hök och dufva, Sista paret ut och Vårsång på Valborgsmässoafton ("Våren är kommen"). Bland Dahlgrens dikter i dramatisk form -- de flesta, liksom i allmänhet hans större arbeten, mindre lyckade än hans smärre lyriska stycken -- märks den dramatiserade idyllen Ulla Vinblads död. Mollbergs epistlar (1819–1820) är en samling med blandad vers och prosa, där särskilt kan framhållas Kommentarier öfver månskenet i Haga och den tredje episteln: Skönhetslinier.

Komedin Argus i Olympen (1825) är riktad mot tidningen "Argus" och innehåller en mängd anspelningar på politiska och sociala förhållanden i början av 1820-talet. Minnesvärd är även den av Dahlgren och Clas Livijn gemensamt författade "Andra natten" av den komiska hjältedikten och partiskriften "Markalls sömnlösa nätter" (riktad mot den s.k. gamla skolan och i synnerhet mot P.A. Wallmark). Dahlgren skrev även flera romaner och noveller, bland vilka den humoristiska berättelsen Ungdomsfantasier, eller Nahum Fredrik Bergströms krönika är den mest kända. Åren 1825–1827 utgav han tillsammans med Lorenzo Hammarsköld, A.I. Arwidsson, Peter Wieselgren m.fl. tidningen "Kometen", i vilken han kvickt kritiserade varjehanda litterära företeelser.

Dahlgren var en lyrisk-idyllisk skald och en bland Sveriges mest betydande humoristiska författare. Han utgick från den romantiska (s.k. nya) skolan och deltog i dess litterära fejder. Samtiden kallade honom "fosforisternas humorist". Han skilde sig dock snart från dem och uppträdde sedermera i det hela som självständig diktare. Hans poesi utmärker sig i allmänhet genom en lekande kvickhet, men man har anmärkt på en viss planlöshet och ibland även på en brist på god smak. Mot slutet av sin levnad förföll han till ett vårdslöst manér, sannolikt därför att han ofta nödgades skriva för bröd.

Hans belönades 1831 av Svenska Akademien med det Lundbladska priset.

Urval och samlade arbeten

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Ahnfelt, Arvid (1877). Bellmanska sällskapet : humoresker och silhuetter. Stockholm: Seligmann. Libris 1595148  - Innehåller flera av Dahlgren författade, förut otryckta stycken.
  • Asklund, Jonas (2008). Humor i romantisk text : om Jean Pauls estetik i svensk romantik : C.F. Dahlgrens Mollbergs epistlar (1820), C.J. L. Almqvists Amorina (1822) och C. Livijns Spader Dame (1825). Critica litterarum Lundensis, 1651-2367 ; 9. Lund: Avdelningen för litteraturvetenskap, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet. Libris 11208542. ISBN 9789162875763 
  • Bagge, Carl Fredrik (1869). Försök till utkast öfver Carl Fr. Dahlgrens skaldeverksamhet. Upsala. Libris 2133471 
  • Fredlund, Knut (1903). Carl Fredrik Dahlgren : hans lif och diktning  : en litteraturhistorisk studie. Göteborg. Libris 368932. https://runeberg.org/dahlgrencf/ 
  • Karlfeldt, Erik Axel (1924). Carl Fredrik Dahlgren : en bild ur svensk romantik för hundra år sedan. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 1264080 
  • Stenström, Johan (2007). ”Bellman möter Shakespeare : Carl Fredrik Dahlgrens vaudeville Ulla Winblads födelse eller Paris dom”. Möten  : festskrift till Anders Palm (2007): sid. 103-115.  Libris 12238811
  • Stenström, Johan (1999). ”Carl Fredrik Dahlgren och 1800-talets Bellmantradition”. Bellman 1998 - och sedan? / redigerade av Anders Ringblom (Växjö  : Univ., 1999): sid. 67-[81].  Libris 3371422
  • Tankar och löjen : belletristiska drag ur Thomanders och C. F. Dahlgrens brefvexling m. fl. källor / samlade och utgifna af Arvid Ahnfelt ; [med portr. af J.H. Thomander]. Stockholm: Norstedt. 1876. Libris 8207710  - Innehåller en mellan Dahlgren och Johan Henrik Thomander 1823–1830 förd brevväxling.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]