Dalahäst – Wikipedia

Dalahäst, en täljd stiliserad trähäst med målad dekor. Den är vanligen 10–25 centimeter hög och var ursprungligen en leksak, som såldes på marknader i Mellansverige. Tillverkningen var ett hantverk i byarna i Mora socken från tidigt 1700-tal till 1900-talets början. Numera tillverkas dalahästarna framför allt i Nusnäs i Mora kommun. Dalahästen är en av de vanligaste symbolerna för Sverige och i synnerhet för traditionell svensk allmogekultur.^[1]

Grimma och selar brukar målas med mönster i vit och blå färg. Vanliga grundfärger under 1900-talets första halva var engelskt rött eller blymönja, som avsåg att efterliknade den bruna hästen, och vitt/ljusgrått med inslag av blått på bland annat benen och i fläckar på kroppen, som avsåg att efterlikna den apelkastade skimmeln.

Dalahästar har tillverkats sedan 1700-talet som en biprodukt till traktens möbelsnickeri eller som en leksak vilken såldes på marknader i Mellansverige. Dekorationen är densamma som man finner i övrig allmogekonst, särskilt kurbitsmåleriet, från trakten; själva dekoren kallas krusning. Det är fyra byar i Mora kommun, som var speciellt kända för sin tillverkning av trähästar: Bergkarlås, Risa, Vattnäs och Nusnäs. De ligger i den så kallade Östfjärdingen öster om Österdalälven innan den förenas med Siljan.^[3]

Vid världsutställningen i New York 1939 stod en dalahäst i kolossalformat som blickfång vid entrén till Sveriges paviljong. Det var professor Sven Markelius, som hade utformat konceptet med dalahästen som Sveriges ansikte tillsammans med konstnären Anders Beckman, som utförde dekormålningen av hästen. Dalahästens funktion som Sverigesymbol och populär souvenir har sitt ursprung i denna utställning.^[4][1]

• 
  Världens största dalahäst i Avesta.
• 
  Ludvika.
• 
  Mora. Världens största dalahäst gjord av trä.
• 
  En Dalahäst i miniatyr.
• 
  San Diego.
• 
  Minnesota.
• 
  New York City, USA. Världens största dalahästmålning.
• 
  Ludvikahästen.
• 
  "Hemslöjdsskylt med Dalahäst" smyckade en gång Svensk Hemslöjds butik vid Kungsgatan 31 i Stockholm.

• Dalahästen i Avesta
• Rid mig som en dalahäst

• Cavalli-Björkman, Görel (2017). Kvinna i avantgardet: Sigrid Hjertén : liv och verk. [Stockholm]: Albert Bonniers. sid. 265. Libris 20008195. ISBN 9789100171056 
• Nationalencyklopedin (1990). NE HF band 04. NE Nationalenc trähäst med målad dekoryklopedin. sid. 348. Libris 16940450. ISBN 978-91-976240-3-9 
• Rådström, Anne Marie (1991). Dalahästen: vår mesta och minsta folkkonst. Hedemora: Gidlund. Libris 7668548. ISBN 9178441811 

• Berg, Gösta (1974). ”Dalahästen och dalkullornas hårarbeten: ett bidrag till två daterings- och tillverkningsfrågor”. Rig 1974:4,: sid. 113-116. 0035-5267. ISSN 0035-5267.  Libris 18029902
• Bergman, Annie (1923). Dalhästen. Stockholm: Axel Eliassons konstförl. Libris 1470057 
• Johansson, Ivar (2009). Dalahästen från Nusnäs: Sverigesymbolen. Lidingö: Notdraget. Libris 11706009. ISBN 9789163354083 
• Larsson, Mona (1986). ”Dalahästarna och stora världen”. Levande trä (1986): sid. [170]-[177] : ill..  Libris 8770797
• Resare, Ann (1964). ”En annorlunda dalahäst”. Fataburen (Stockholm : Nordiska museet, 1906-) 1964,: sid. 218-222. ISSN 0348-971X.  Libris 11532112
• Schotte-Frödin, Ann-Sofi (1939). ”Dalhästen och dess tillverkare”. Dalarnas hembygdsbok 1939,: sid. 5-24. 0348-3762. ISSN 0348-3762.  Libris 11567629
• Syrjämäki, Gunnar (1977) (på flera språk). Dalahästen från Nusnäs: [en faktabok för barn och vuxna om hur dalahästar kommer till]. Borås: Cete. Libris 207701 

• Wikimedia Commons har media som rör Dalahäst.
  Bilder & media
• Tidiga snidare och krusares kännetecken samt allmän information kring äldre dalahästar, dalahorse.info.