Demokratiska förbundet för Finlands folk – Wikipedia

Demokratiska förbundet för Finlands folk (finska: Suomen kansan demokraattinen liitto, SKDL), även känt som Folkdemokraterna (Kansandemokraatit), var ett politiskt samarbetsorgan som grundades i november 1944 av Finlands kommunistiska parti (FKP) och vissa vänstersocialdemokrater. Medlemsorganisationer var utom kommunistpartiet Finlands demokratiska kvinnoförbund, Finlands demokratiska ungdomsförbund och Förbundet för socialistiska studerande (FSS, Sosialistinen opiskelijaliitto, SOL), grundat 1965.

Bildandet av denna samlingsorganisation låg i linje med kommunisternas "folkdemokratiska" strategi i de sovjetockuperade länderna i Kontinentaleuropa: att tvinga in socialdemokraterna och samarbetsvilliga borgerliga krafter under det kommunistiska paraplyet och därefter beröva dem all makt. I Finland lyckades denna strategi av olika skäl inte, främst socialdemokraternas avvisande attityd till ett intimt samarbete. På sovjetiskt håll förutsatte man att kommunistpartiet skulle inneha kontrollen över samarbetsorganisationen, vars företrädare kallades folkdemokrater. Detta var även ständigt fallet, men fullständigt monolitisk var rörelsen inte: där fanns även en vänstersocialistisk gruppering som för det mesta tolererades av kommunisterna. Ordföranden för DFFF var oftast en socialist, medan generalsekreteraren var kommunist. Folkdemokraterna hade vid sidan av socialdemokraterna en stark aktivitet inom fackföreningarna och andra arbetarorganisationer samt bland annat en egen press, förlag och tryckerier.

DFFF vann stora framgångar vid riksdagsvalet 1945 och intog sedan en dominerande ställning i Finlands politiska liv fram till 1948, då det gick kraftigt tillbaka i riksdagsvalet och förlorade sin representation i landets regering, där det hade varit statsministerparti sedan 1946. Folkdemokraterna, som 1958–1962 utgjorde den största politiska grupperingen i Finlands riksdag, åtnjöt ett stabilt väljarunderstöd med röstandelar på inemot 20% i riksdagsvalen fram till mitten av 1970-talet, varefter väljarstödet halverades under de följande femton åren.

Efter närmare två decennier i oppositionen återkom folkdemokraterna i regeringsställning 1966 vid bildandet av den så kallade folkfrontsregeringen (regeringen Paasio I), en vänster-center-koalition under socialdemokratisk ledning. DFFF var även under 1970-talet representerat i ministärer av denna typ, vilket var ett led i Urho Kekkonens strävanden att integrera folkdemokraterna i det finländska samhället och därmed försvåra all subversiv verksamhet från deras sida. Sista gången folkdemokrater satt i regeringen var 1982–1983, varefter rörelsen förlamades av den interna konflikten inom kommunistpartiet. DFFF upplöstes 1990, varefter både dess och FKP:s verksamhet fortsattes av det nybildade Vänsterförbundet.

• K. H. Wiik (1944)
• Cay Sundström (1944-1946)
• J.W. Keto (1946-1947)
• Kusti Kulo (1948-1966)
• Ele Alenius (1966-1979)
• Kalevi Kivistö (1979-1985)
• Esko Helle (1985-1988)
• Reijo Käkelä (1988-1990)

• Demokratiska förbundet för Finlands folk i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0