Die Feen – Wikipedia

Operor av Richard Wagner
Den tidiga perioden Die Hochzeit (1832) (ofullbordad) Die Feen (1832) Das Liebesverbot (1835–36) Rienzi (1842) Mellanperioden Den flygande holländaren (1843) Tannhäuser (1845) Lohengrin (1850) Den sena perioden Tristan och Isolde (1859) Mästersångarna i Nürnberg (1868) Nibelungens ring Rhenguldet (1854) Valkyrian (1856) Siegfried (1871) Ragnarök (1874) Parsifal (1882)
v • r

Die Feen (Feerna) är en opera (Grosse romantische Oper) i tre akter med musik och text av Richard Wagner. Librettot bygger på Carlo Gozzis skådespel La donna serpente (1762).

Wagner skrev Die Feen medan han som 20-åring var anställd som kapellmästare i Würzburg. Han nämnde själv Beethoven, Carl Maria von Weber och Heinrich Marschner som sina förebilder, men i den text han själv skrev finns redan element av hans senare idéer. Uruppförandet, som ägde rum 29 juni 1888 på Hofoper i München (fem år efter Wagners död och trots häftigt motstånd från dennes änka Cosima) instuderades av Richard Strauss. Originalpartituret skänkte Wagner personligen till kung Ludvig II av Bayern. Senare överlämnades det som en gåva till Adolf Hitler och antas ha förstörts vid Berlins fall 1945.

Förbudet mot att ställa frågor om härkomsten, sökandet efter fadern, följde Richard Wagner under hela hans liv och motiverade nästan alla hans verk. Många av hans dramaintriger inleds med att någons far för. Varken Tristan, Siegfried eller Parsifal känner sina fäder, och även om Siegmund gör det så vet han ändå inte vem denne egentligen är. Både Tristan och Siegfried har en fosterfar, Lohengrin tvingas tiga om sitt namn och sin börd, och i Mästersångarna i Nürnberg får den föräldralöse Walter von Stolzing frågan om han föddes fri och ärlig. Siegfried frågar Mime om sin fars namn. Parsifals mor Herzeleide försöker hemlighålla all kunskap om fadern för sonen. Även Wagners själv hyste tvivel. Var det Carl Friedrich Wilhelm Wagner (1770-1813) eller styvfadern Ludwig Geyer (1779-1821) som var hans riktige far?

Wagner lärde känna Gozzis fabel genom författaren och tonsättaren E.T.A. Hoffmann, som skattade stoffet högt. Richard Wagner ändrade inte bara sagans titel (La donna serpente) utan även dess handling (Ada förvandlas till exempel inte till en orm, utan till en sten). Handlingen grundkonflikt, som Wagner tolv år senare även skulle använda sig av i Lohengrin, är motsättningen mellan det överjordiska och det jordiska. Han ställer i sin opera frågan om kärleken mellan en odödlig och en dödlig kan uppfyllas, så som Hoffmann hade gjort i Undine och Heinrich Marschner i Hans Heiling, som Wagner lärde känna först när han påbörjade arbetet med tonsättningen på hösten 1833.

Med motivet "den förbjudna frågan" föregriper Wagner Lohengrin, och Arindals växande medlidande med djuret som han under sin jakt träffar med en pil pekar fram mot svanepisoden i Parsifal. De hårda prövningarna som Arindal tvingas utstå erinrar om Mozarts Trollflöjten, och den förstenade Adas återväckande till livet genom lyrans kraft har sitt ursprung i myten om Orfeus. Uppläggningen av de olika scenerna och sångnumren är hämtad från den samtida tyska och franska operarepertoaren, som Wagner grundligt hade lärt känna dels i Dresden och Leipzig, dels i Wien och Würzburg, där han komponerade Die Feen. Trots att varken operans stil eller tonfall låter ana Wagners kommande verk, placerar såväl tonsättarens mogna dramaturgiska teknik som den medryckande musiken verket bland de främsta i raden av samtidens tyska romantiska operor.

• Älvkungen (bas)
• Ada, hans dotter, Arindals hustru (sopran)
• Arindal, kung av Tramond (tenor)
• Lora, hans syster (sopran)
• Morald, härförare, Loras älskade (baryton)
• Drolla, Loras följeslagerska (sopran)
• Gernot, Arindals tjänare (bas)
• Farzana, fe (sopran)
• Zemina, fe (sopran)
• Gunther, från hovet i Tramond (tenor)
• Harald, Arindals fältherre (bas)
• En budbärare (tenor)
• Trollkarlen Gromas röst (bas)
• Adas och Arindals båda barn (stumma roller)
• Feer, Moralds följeslagare, krigare, folk, jordandar, förstenade män, Gromas osynliga andar (kör)

Akt I

Feernas trädgård. Feerna försöker förhindra en förbindelse mellan deras furstedotter och en människa. Prins Arindal och Ada har blivit förälskade. Men genom att ställa en oförsiktig fråga förlorar Arindal sin överjordiska hustru och tvinga lämna älvriket ("Wo find ich dich, wo wird mir Trost?"). Även hans jordiska rike är allvarligt hotat. Prinsen är redo att försvara sitt fadersarv mot fienden. Ada beslutar att följa med Arindal och bli hans jordiska hustru ("Wie muss ich doch beklagen"). Hon ger därigenom upp sin odödlighet. Men hon måste först låta Arindal genomgå en rad prövningar.

Akt II

Palatset i huvudstaden i Arindals rike. Arindal visar sig vara alltför svag när han får utstå Adas prövningar (i form av fruktansvärda syner). För detta måste Ada plikta ("Weh' mir, so nah' die fürchterlische Stunde"): Hon skall under hundra år vara förvandlad till sten medan Arindal kommer att bli vansinnig och dö.

Akt III

Festsalen med tronen - Riket i underjorden - Älvornas underbara palats. Medan den jordiska konflikten verkar kunna lösas - Arindals syster Lora och härföraren Morald intar tronen i spetsen för det befriade landet - får Arindal vetskap om Adas förstening och om sin skuld. Trollkarlen Groma, en gammal vän till Tramonds kungahus, skänker Arindal ett svärd, en sköld och en lyra. Med hjälp av dessa ting besegrar Arindal underjordens andar och demoner, och lyckas med tonerna från den magiska lyran befria Ada från hennes förstening ("O ihr, des Busens Hochgefühle"). Därigenom uppnår Arindal odödlighet och leds av den återupplivade Ada in i älvriket.

• Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-10380-6 
• Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 
• Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3