Europeiska fackliga samorganisationen – Wikipedia

Europeiska fackliga samorganisationen - EFS "Europafacket"
Information
OrdförandeBelgien Rudy De Leeuw
GeneralsekreterareItalien Luca Visentini
Historia
Grundat1973
LandEuropeiska unionen (EU)
Övrigt
AdressEuropean Trade Union Confederation (ETUC)
Boulevard Roi Albert II, 5
B-1210 Bryssel, Belgien
Webbplatsetuc.org

Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), på engelska European Trade Union Confederation (ETUC), i Sverige ofta kallat Europafacket, bildades 1973 sedan Europeiska fria fackföreningsfederationen och EFTA:s fackliga kommitté slagits samman. LO var en av de organisationer som var med och grundade EFS.[1]

Europafacket består i dag av 95 medlemsorganisationer från 36 länder och representerar totalt ca 60 miljoner löntagare i hela Europa. I EFS ingår också 11 europeiska branschfederationer som är förbundens europeiska samorganisationer.

EFS har till uppgift att påverka europeisk politik och lagstiftning. Viktiga politikområden är sysselsättning, sociala frågor och ekonomisk politik. EFS samordnar sina medlemsorganisationer när de deltar i olika EU-organ.

Europafacket spelade en pådrivande roll när EU-länderna i Amsterdamfördraget 1997 enades om att skriva in att EU till allt annat även skulle utgöra en så kallad jobbunion.

På kongressen i Sevilla 21-24 maj 2007 utsågs svenska LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin till EFS-ordförande. På kongressen i Aten 16-19 maj 2011 efterträddes hon av Ignacio Fernández Toxo, Spanien. Ny generalsekreterare blev Bernadette Ségol, Frankrike.[1]

Generalsekreterare och ordförande

[redigera | redigera wikitext]
Generalsekreterare[2][3] År Fackförening
Théo Rasschaert 1973–1975 ABVV, Belgien
Peer Carlsen 1975–1976 LO, Danmark
Mathias Hinterscheid 1976–1991 LAV, Luxemburg
Emilio Gabaglio 1991–2003 CISL, Italien
John Monks 2003–2011 TUC, Storbritannien
Bernadette Ségol 2011–2015 CGT, Frankrike
Luca Visentini 2015– UIL, Italien
Ordförande[2][3] År Fackförening
Victor Feather 1973–1974 TUC, Storbritannien
Heinz Oskar Vetter 1974–1979 DGB, Tyskland
Wim Kok 1979–1982 FNV, Nederländerna
Georges Debunne 1982–1985 ABVV, Belgien
Ernst Breit 1985–1991 DGB, Tyskland
Norman Willis 1991–1993 TUC, Storbritannien
Fritz Verzetnitsch 1993–2003 OGB, Österrike
Cándido Méndez Rodríguez 2003–2007 UGT, Spanien
Wanja Lundby-Wedin 2007–2011 LO, Sverige
Ignacio Fernández Toxo 2011–2015 CCOO, Spanien
Rudy De Leeuw 2015– ABVV, Belgien

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] LO-tidningen. 2011: nr 17, s. 6-7
  2. ^ [a b] European Trade Union Confederation Archives; Instituut voor Sociale Geschiedenis
  3. ^ [a b] Biographical dictionary of European labor leaders; A. Thomas Lane; British Library Cataloguing in Publication Data; 1995, ISBN 0-313-26456-2

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • (på engelska) The European Trade Union Confederation: its history, structure and policies. Info, 99-0392037-7 ; 29 (2. updated ed). Brussels: The Inst. 1991. Libris 1226001 
  • Misgeld, Klaus (1997). Den fackliga europavägen: LO, det internationella samarbetet och Europas enande 1945-1991. Stockholm: Atlas. Libris 7777510. ISBN 91-89044-10-X (inb.) 
  • Wretborn, Christer (1982). Fackligt samarbete i Västeuropa. Utblick (Stockholm. 1981), 0280-4565 ; 1982:5. Stockholm: Utrikespolitiska inst. i samarbete med Europainst. Libris 488062 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Europeiska_fackliga_samorganisationen&oldid=54999896”