Ferrari 553 Squalo – Wikipedia

Ferrari 553 Squalo/555 Super Squalo
Ferrari 555 Super Squalo
Grundinformation
Märke	Ferrari
Tillverkning	553: 4 st, 1953-1954 555: 6 st, 1954-1956
Designer	Aurelio Lampredi
Konstruktion
Besläktade	Ferrari Monza
Drivlina
Motor	4-cyl radmotor
Drivning	Bakhjulsdrift
Kronologi
Föregångare	Ferrari 625 F1
Efterträdare	Ferrari D50

Ferrari 553 Squalo och efterträdaren Ferrari 555 Super Squalo är en serie formel 1-bilar, tillverkade av den italienska biltillverkaren Ferrari mellan 1953 och 1956.

Till säsongen 1954 infördes ett nytt formel 1-reglemente med 2,5-liters sugmotorer. Aurelio Lampredi fyrcylindriga motor, som använts i formel 2-bilarna under föregående säsonger, var konstruerad för att kunna förstoras och Ferrari fortsatte att använda denna beprövade kraftkälla. Det visade sig vara ett misstag, eftersom motorn hela tiden hade ett effektmässigt underläge gentemot konkurrenterna Maseratis sexcylindriga- och Lancias och Mercedes-Benz åttacylindriga motorer.

553 Squalo var den första Ferrari-modell som byggdes med burram uppbyggd av tunna rör. Den hade även bränsletankar placerade mellan hjulaxlarna på utsidan av sittbrunnen. Det udda utseendet gav bilen tillnamnet Squalo (italienska för haj). Bilen debuterade i formel 2-utförande med tvålitersmotor i slutet av 1953.

Under 1954 var bilen avsedd att vara Ferraris vapen i världsmästerskapet, men den visade sig lida av problem med tillförlitligheten och stallet fortsatte även att tävla med den äldre 625-modellen. När stallet löste dessa bekymmer klagade Scuderia Ferraris förare på bilens vägegenskaper och fortsatte hellre köra den äldre 625:an.

Till 1955 presenterades den vidareutvecklade 555 Super Squalo, med förbättrat chassi för bättre vägegenskaper. Problemet med den klena motorn återstod dock och bilen var inte konkurrenskraftig.

Senare under säsongen tvingades Scuderia Lancia lägga ned verksamheten och Gianni Lancia skänkte D50-bilarna till Ferrari. Ferrari valde att avsluta utvecklingen av Squalo-modellen och satsa på Lancia-bilen istället. Sista framträdandet för 555:an blev vid Argentinas Grand Prix 1956, då försedd med Lancias V8-motor.

Squalo-modellen debuterade med en tvålitersmotor under huven i slutet av säsongen 1953, när Umberto Maglioli körde in på en åttonde plats i Italiens Grand Prix.

Efter att ha dominerat världsmästerskapet under formel 2-eran mötte Ferrari-stallet betydligt tuffare konkurrens under säsongen 1954. 553-modellen tog bara en seger under året, när Mike Hawthorn vann Spaniens Grand Prix.

Tack vare insatserna med den äldre 625-modellen slutade José Froilán González ändå tvåa i förarmästerskapet, med kollegorna Hawthorn på tredje och Maurice Trintignant på fjärde plats.

Säsongen 1955 blev ännu magrare och den vidareutvecklade 555 Super Squalo tog som bäst två tredjeplatser under året, med Giuseppe Farina i Belgiens Grand Prix och Eugenio Castellotti i Italiens Grand Prix.

Bäste Ferrari-förare i förarmästerskapet blev just Castellotti med en tredjeplats, hjälpt av poäng han tagit i början av säsongen i Lancia-stallet.^[2]

• Ferrari, av Hans Tanner och Doug Nye, 1984. ISBN 0-85429-350-7

Wikimedia Commons har media som rör Ferrari 553 Squalo.

• barchetta.cc (engelska)
• ultimatecarpage.com om 555 Super Squalo. (engelska)