Finska rytteriets marsch – Wikipedia

Den snöiga nord är vårt fädernesland,
där sprakar vår härd på den stormiga strand,
där växte vid svärdet vår seniga arm,
där glödde för tro och för ära vår barm.

Vi vattnade i Nevans bad vår frustande häst
han sam över Weichseln så glad som till fest,
han bar över Rhen vårt hämnande stål,
han drack utur Donau kejsarens skål.

Och rida vi fram över åker och däld,
så springa ur hofvarna gnistor av eld,
så haglar vårt hugg som av hammareslag,
så ljusnar för världen en framtidens dag.

Var tröst, du som suckar i mörker och band!
Vi komma, vi komma, vi lösa din hand.
Där pustar ej träl i vår frostiga nord;
friborne vi rida i fält för Guds ord.

Vid Breitenfeld vi togo Pappenheim i vår famn;
vi skrefvo på Kronenbergs brynja vårt namn;
vi svedde grått skägg för Tilly vid Lech;
vi blödde med kungsblod vid Lützens häck.

Och rida vi långt från vårt nordliga spår,
till glödande druvor och blödande sår,
så smattra trumpeterna segerbud.
Hugg in, tappra led! Fram! Med oss är Gud!

Från hembygd i nord mellan älvar och fjäll
vi drogo i lydnad för kungens apell.
När budkavle gick genom susande skog,
vi lämnade skötar, yxa och plog.

En gyllene ren på fanans fält oss ledde framåt
under stjärnornas ljus på den segrande stråt.
I hemmen blev fälld mången brännande tår
av oro för oss och för ovissa år.

Så drogo vi bort från den bottniska strand
för att dö eller segra för fädernas land.
Att våga vårt liv där fara blev spord
för konung och hem i den snöiga nord.