Gibboner – Wikipedia

För andra betydelser av Gibbon, se Gibbon (olika betydelser).
Gibboner
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPrimater
Primates
UnderordningHaplorrhini
InfraordningSmalnäsor
Catarrhini
ÖverfamiljMänniskoartade apor
FamiljGibboner
Vetenskapligt namn
§ Hylobatidae
AuktorGray, 1870
Utbredning
Släkten
Hitta fler artiklar om djur med

Gibbonerna (Hylobatidae) är en familj i ordningen primater. Det finns fyra släkten (Hylobates, Hoolock, Nomascus och Symphalangus) med tillsammans omkring 15 arter. De väger 5–12 kg och är ca 45–90 cm långa. Gibboner är anpassade för ett liv i träden, med långa extremiteter och även i övrigt anatomi som medger mycket snabb förflyttning genom att svinga sig fram, upp till ca 55 km/h, och göra långa hopp, upp till 8 m. De är dock inte helt trädbundna, utan kan också gå upprätt. Dieten består i första hand av frukter, men kompletteras med löv och insekter. Gibboner finns i Sydostasien.

Anatomi

[redigera | redigera wikitext]

Gibboner är smärt byggda djur, som lever i regnskogarnas träd och är utrustade med armar av en högst ovanlig längd. Fingrarna når till marken, även när djuret står fullkomligt upprätt. Dessa armar används på ett säreget sätt. För att komma fram genom skogen från träd till träd klättrar eller springer gibbonen inte som andra apor, utan den hänger i armarna, sätter kroppen i svängning, släpper därpå taget för att genom luften fara fram till nästa gren. När den däremot undantagsvis skall röra sig på marken, kan den gå upprätt, stödjande på hela fotsulan, utan att använda armarna, såsom andra apor gör. Denna armarnas utomordentliga längd utvecklas först efter fosterlivet.

Gibboner väger 5–12 kg, där Hylobates väger minst med 5–7 kg, Hoolock och Nomascus 7–10 kg samt siamang 10–12 kg.

Det första fingret ("tummen" respektive "stortån") är långt och separerad från de andra fingrarna/tårna med en djup klyfta. På siamangens fot har andra och tredje fingret/tån vuxit samman, vilket givit upphov till det vetenskapliga namnet (både Symphalangus och syndactylus betyder "hopvuxna fingrar", se även "syndaktyli").

Gibboner har likadan tanduppsättning som människor och människoapor, med tandformeln 2-1-2-3.

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

Gibboner lever i monogama parförhållanden som varar i ett flertal år. En familjegrupp består av två vuxna individer och 1–3 ännu inte vuxna ungar.

Familjegruppen har ett eget territorium om 20–40 ha, som bevakas och försvaras mot andra grupper. Gibboner är så territoriellt beroende att de sällan flyttar även vid omfattande störningar, vilket gör dem extra känsliga för habitatförstöring.

Gibboner har ingen fast parningssäsong. Dräktigheten varar i ca 7 månader och resulterar normalt i endast en unge; tvillingfödslar är ovanliga. Den nyfödda ungen väger, beroende på släkte, 400–550 gram. Ungarna är avvanda vid 1½–2 års ålder. Gibboner bedöms bli könsmogna vid 6–9 års ålder i det fria, och enligt observationer redan vid 4–6 års ålder i djurparker.

I djurparker kan gibboner bli upp till 48 år gamla, medan livslängden i det fria uppskattas till mellan 25 och 35 år.

En karakteristisk egenskap för gibboner är att de "sjunger", vilket tros vara ett sätt att markera sitt territorium och/eller ett sätt att bekräfta samhörigheten mellan individerna i familjegruppen. Honan och hanen kan tillsammans ägna sig åt "duetter", där de omväxlande sjunger korta sekvenser eller enstaka noter. I synnerhet honorna har en speciell sekvens, "the great-call", som återkommer i stort sett oförändrad. En sådan duett kan vara ½–30 minuter, och innehålla 1–5 "great-calls".[1]

Status

[redigera | redigera wikitext]

Flertalet arter är sårbara eller starkt hotade, oftast till följd av förfall eller förlust av sina skogshabitat.

Systematik

[redigera | redigera wikitext]

Yttre systematik

[redigera | redigera wikitext]
Homo = Människa
Pan = Schimpanser
Gorilla = Gorillor
Pongo = Orangutanger
Hylobatidae = Gibboner

Gibboner tillhör överfamiljen Hominoidea, som ibland kallas för människoartade apor, och bildar systergruppen till familjen Hominidae, människoapor; uppdelningen beräknas ha skett för 15—18 miljoner år sedan.

Inre systematik

[redigera | redigera wikitext]

Jämfört med människor, övriga människoapor och även andra däggdjur har gibbonernas genuppsättning genomgått relativt stora förändringar.[2][3][4] Där människans genuppsättning består av 46 kromosomer, och schimpansernas, gorillornas samt orangutangernas av 48, har gibbonsläktena:

  • Nomascus: 52
  • Symphalangus: 50
  • Hoolock: 38
  • Hylobates: 44

Uppdelningen av gibboner i fyra släkten är alltså genetiskt uppenbar. Hur släktena i sin tur skall uppdelas, och i vilken ordning släktena har uppstått från den "ursprungliga" gibbonförfadern har däremot ännu inte klart kunnat fastställas. Genetiska studier baserat på mitokondrie-DNA (mtDNA) har gett oklara resultat. En studie från 2005 antyder att släktet Hoolock (tidigare kallat Bunopithecus[5][6]) separerades först, följt av Nomascus, och att delningen mellan Hylobates och Symphalangus skulle vara den yngsta, men resultatet var inte helt entydigt.[7] En annan, genetiskt baserad, studie tyder på att Nomascus separerades ut först, därefter Symphalangus och sist skulle Hoolock och Hylobates ha separerats.[8]

Hybrider

[redigera | redigera wikitext]

Många gibboner är svåra att identifiera enbart på pälsens färger och artbestämning sker antingen efter sång eller genetik.[9] Djurparker får ofta gibboner av okänt ursprung och förlitar sig på morfologiska skillnader som inte är ett tillförlitligt sätt att bestämma arter och underarter. De är därför vanligt att gibboner feltolkas och hålls tillsammans vilket leder till hybridisering i djurparker.[10]

Släkten och arter

[redigera | redigera wikitext]

Familjen gibboner delas i följande släkten, arter och underarter:[11][2]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Geissmann, Thomas (maj 2009). ”Door slamming: Tool-use by a captive white-handed gibbon (Hylobates lar)”. Gibbon Journal Issue No. 5. Gibbon Conservation Alliance (www.gibbonconservation.org). sid. 53–60. Arkiverad från originalet den 14 september 2012. https://web.archive.org/web/20120914005249/http://www.gibbonconservation.org/07_journal/gibbon_journal_5.pdf. Läst 17 april 2010. ”A typical cycle of events occurring several times in a gibbon duet song bout begins with male short phrases (often accompanied by female short phrases), followed by the onset of a female great-call. The male falls silent during the build-up phase of the great-call and adds a coda at the climax. After that, he resumes the production of short phrases (again, with or without female short phrases).” 
  2. ^ [a b] Geissmann, Thomas (December 1995). "Gibbon systematics and species identification" (http://gibbons.de/main/papers/pdf_files/1995gibbon_systematics_big.pdf PDF). International Zoo News 42: 467–501. besökt 15 augusti 2008.
  3. ^ ”A High-Resolution Map of Synteny Disruptions in Gibbon and Human Genomes”. PLoS Genet 2(12): e223. 2006. doi:10.1371/journal.pgen.0020223. http://www.plosgenetics.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pgen.0020223. Läst 3 april 2010. ”Gibbons are part of the same superfamily (Hominoidea) as humans and great apes, but their karyotype has diverged faster from the common hominoid ancestor. At least 24 major chromosome rearrangements are required to convert the presumed ancestral karyotype of gibbons into that of the hominoid ancestor. Up to 28 additional rearrangements distinguish the various living species from the common gibbon ancestor.” 
  4. ^ ”Evolutionary Breakpoints in the Gibbon Suggest Association between Cytosine Methylation and Karyotype Evolution”. PLoS Genet 5(6): e1000538. 2009. doi:10.1371/journal.pgen.1000538. http://www.plosgenetics.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pgen.1000538. Läst 3 april 2010. ”The genomes of gibbon species (Hylobatidae) are an example of accelerated genome structural evolution; gibbons display a rate of chromosome evolution 10–20 fold higher than the default rate found in mammals (one chromosome change every 4 million years).” 
  5. ^ ”A New Generic Name for the Hoolock Gibbon (Hylobatidae)”. International Journal of Primatology, Vol. 26, No. 4, August 2005. 2005. sid. 971-976. doi:10.1007/s10764-005-5332-4. Arkiverad från originalet den 13 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080513103256/http://www.gibboncenter.org/images/PDF/Hoolock%20Generic%20Name.pdf. Läst 6 april 2010. ”Contrary to usual practice, the generic nomen Bunopithecus is not applicable to hoolock gibbons. We recount the history of its application and explain why it is spurious. We supply a new generic name, list the characters and content of the genus, and compare it to the other 3 genera of the Hylobatidae.” 
  6. ^ ”Hoolock gibbons get a new genus name”. Gibbon Research Lab. and Gibbon Network. January 2006, updated April 2006. http://www.gibbons.de/main/news/0601genus_hoolock.html. Läst 6 april 2010. ”[The dental character of the fossil] suggests that Bunopithecus represents an extinct genus of the Hylobatidae, and that the name is not applicable to hoolock gibbons.” 
  7. ^ ”A complete species-level phylogeny of the Hylobatidae based on mitochondrial ND3–ND4 gene sequences” (pdf). Molecular Phylogenetics and Evolution 36 (2005). 24 mars 2005. sid. 456–467. http://www.gibbons.de/main/papers/pdf_files/2005dna_phylogeny.pdf. Läst 5 april 2010. ”A possible explanation for this lack of resolution may be the fact that despite the early differentiation of gibbons from other apes at approximately 16–23 million years ago (Sibley and Ahlquist, 1987), the subsequent cladogenic events that led to the four distinct genera may have occurred much later and over a very short period of time.” 
  8. ^ ”Mitochondrial evidence for multiple radiations in the evolutionary history of small apes”. BMC Evolutionary Biology 2010, 10:74. doi:10.1186/1471-2148-10-74. http://www.biomedcentral.com/1471-2148/10/74. ”With up to 16 species, gibbons form the most diverse group of living hominoids, but the number of taxa, their phylogenetic relationships and their phylogeography is controversial. To further the discussion of these issues we analyzed the complete mitochondrial cytochrome b gene from 85 individuals representing all gibbon species, including most subspecies.” 
  9. ^ Tenaza, R. (15 december 1984). ”Songs of hybrid gibbons (Hylobates lar × H. muelleri)”. American Journal of Primatology "8" (3): ss. 249–253. doi:10.1002/ajp.1350080307. 
  10. ^ T. Geissmann Songs of different types of hybrid gibbons Anthropological Institute, University Zürich-Irchel
  11. ^ Groves, C. (2005-11-16). Wilson, D. E., and Reeder, D. M. (utgivare). Mammal Species of the World (3 upplaga) online. Johns Hopkins University Press. s. 178-181. ISBN 0-8018-8221-4.
  12. ^ "Vithandad gibbon". Arkiverad 24 mars 2013 hämtat från the Wayback Machine. Boraszoo.se. Läst 9 januari 2013.

Övriga källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media relaterad till Gibboner.
 Wikispecies har information om Gibboner.
Katalogdata
​​​ • BioLib: 32328​​ • EoL: 1652​ • GBIF: 5484​​​ • Inaturalist: 43585​ • ITIS: 572775​​ • NCBI: 9577​ • Fossilworks: 40889​​​ • MSW: 12100752​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gibboner&oldid=54224221”