HMS Beagle – Wikipedia

HMS Beagle
HMS Beagle (i mitten). Målning från 1841 av Owen Stanley.
HMS Beagle (i mitten). Målning från 1841 av Owen Stanley.
Allmänt
Typklass/KonstruktionBrigg (bark från 1825)
FartygsklassCherokee-klass
Historik
Beställd16 februari 1817
ByggnadsvarvWoolwich Dockyard, London
Kölsträcktjuni 1818
Sjösatt11 maj 1820
I tjänst1820
Utrangerad1845, överfördes till kustbevakningen
ÖdeSåld och upphuggen 1870
Tekniska data
Längd27,5 m
Bredd7,5 m
Djupgående3,8 m
Deplacement235 bm; 242 för hennes andra resa[1]
Besättning120 som krigsskepp, 65 plus 9 reserv på andra resan
Bestyckning10 kanoner, reducerades till 6 kanoner för forskningsresor

HMS Beagle var ett fartyg tillhörande Storbritanniens flotta. Det byggdes som en 10-kanoners brigg av Cherokee-klass, men byggdes senare om till en sexkanoners bark. Fartyget sjösattes den 11 maj 1820, och är döpt efter hundrasen beagle. HMS Beagle var det fartyg som under Robert FitzRoys befäl förde bland andra Charles Darwin på en expedition på södra halvklotet åren 1831–1836.[2]

HMS Beagle var fram till 1825 krigsfartyg och användes sedan för mätningar. Den deltog mellan 1826 och 1830 i en expedition under Phillip Parker King till Eldslandet. Efter resan fick fartyget åskledare och järnkanonerna ersattes med kononer i brons för att minska störningarna under mätningarna. När Darwins resa var avslutad deltog HMS Beagle mellan 1837 och 1843 i en expedition till Australien under John Clements Wickham och John Lort Stokes. Året 1847 förankrades fartyget vid mynningen av River Roach i England för motverka smuggling. Skeppet demonterades 1870.[3]

Asteroiden 656 Beagle[4], rymdsonden Beagle 2 och Beaglekanalen i Eldslandet är uppkallade efter fartyget.[3]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]