Harry Nilsson – Wikipedia

	Harry Nilsson
Födelsenamn	Harry Edward Nilsson III
Smeknamn	Nilsson
Född	15 juni 1941; Brooklyn, New York City, USA
Död	15 januari 1994 (52 år); Agoura Hills, Kalifornien, USA
Genrer	Pop, rock
Roll	Musiker, låtskrivare
Instrument	Sång, piano, keyboard, gitarr, munspel
År som aktiv	1958 – 1994
Skivbolag	Tower, Musicor, RCA, Mercury
Artistsamarbeten	Perry Botkin, Jr., John Lennon, The Monkees, Van Dyke Parks, Richard Perry, Phil Spector, Ringo Starr, George Tipton, Klaus Voormann
	Utmärkelser Grammy Award för bästa manliga popframfrädande (1970)

För fotbollsspelaren, se Harry Nilsson (fotbollsspelare).

Harry Edward Nilsson III, född 15 juni 1941 i Brooklyn i New York, död 15 januari 1994 i Agoura Hills i Kalifornien, var en amerikansk sångare och kompositör, oftast känd enbart som Nilsson. Han var av svensk härkomst – hans farfars föräldrar^[1] var svenska cirkusartister som var kända för sin "luftbalett", vilket för övrigt var titeln på ett av Nilssons album, Aerial Ballet.

Biografi

Harry Nilsson hade sin musikaliska storhetstid på 1960- och 1970-talen då han räknades som en av de verkligt stora i amerikansk musikvärld. Utmärkande för Nilsson som musiker är den omfångsrika rösten och hans finurlighet som låtskrivare. Han var också nyskapande på otaliga sätt, exempelvis så anses hans mash up "You Can't Do That", innehållande åtminstone femton referenser till Beatles-kompositioner i en enda låt, vara den första i sitt slag. Han var också pionjär vad gällde att inkorporera typiskt karibiska grepp och instrument i västerländsk pop.

Nilsson arbetade på en bank medan han skrev låtar på fritiden. Han kom så i slutet på 1960-talet i kontakt med popgruppen The Monkees och skrev för dem hitlåten "Cuddly Toy". Sin första stora hit som artist fick han med låten "Everybody's Talkin'" (1969), som utgjorde ledmotivet i filmen Midnight Cowboy. Den var dock inte skriven av honom själv, utan av den betydligt mindre kände Fred Neil. Samma år fick han även en hit med den egenkomponerade "I Guess the Lord Must Be in New York City".

Sin allra största framgång hade han med låten "Without You" på albumet Nilsson Schmilsson, inspelad 1971. Den nådde förstaplatsen på både Billboardlistan i USA och singellistan i Storbritannien.^[2]^[3] Låten skrevs dock inte av Nilsson, utan var en cover av bandet Badfingers version. Nilsson utnyttjade sångens potential på ett helt annat sätt, en tolkning som senare följts av bland andra Mariah Carey. Bland övriga hits på Nilsson Schmilsson, som blev hans mest uppmärksammade och hyllade skiva, finns "Gotta Get Up", "Coconut" och "Jump Into the Fire". Bland övriga Nilsson-sånger märks "This Could Be the Night" (1966), "One" (1968), "Me and My Arrow" (1970) och "Spaceman" (1972). I Storbritannien hade han 1977 en mindre singelhit med "All I Think About Is You". Han skrev även musiken till filmen Karl Alfred (1980). Samma år släpptes hans sista studioalbum Flash Harry. Nilsson drog sig sedan tillbaka från musiklivet, men gjorde fortfarande sporadiska inhopp i olika musikprojekt.

Han ägde lägenhet nr 9, på 12 Curzon Place, London och det var i denna lägenhet som sångerskan Cass Elliott avled i en hjärtinfarkt 1974. 1978 avled även Keith Moon av en överdos i samma lägenhet, och Nilsson sålde då sin bostad.

Nilsson var nära vän med John Lennon och Ringo Starr i The Beatles. Nilsson levde ett hårt liv med sprit, fester och narkotika. Men när han avled, 52 år gammal, var det av en hjärtinfarkt orsakad av ett medfött hjärtfel. Nilsson hade vid sin död även stora ekonomiska problem då hans finansiella rådgivare förskingrat alla pengar han tjänat under sin karriär.^[4]

Galleri

Curzon Place, London. Lägenheten th på 4 våningen tillhörde Nilsson, det var i den Cass Elliot och Keith Moon dog.
Harry Nilsson, 1967.
Harry Nilsson 1974.
Everybodys talkin Nilssons första stora hit.
Nilssons största hit Without You från Nilsson Schmilsson 1971.