Hemimorfit – Wikipedia

Hemimorfit
Strunz klassificering9.BD.10
Kemisk formelZn4Si2O7(OH)2•H2O
FärgBlå, grön, färglös, grå, brun
KristallstrukturOrtorombiska
Spaltning{110} perfekt, {101} dålig, {001} sällan
BrottMussligt, ojämnt,
HållbarhetSprött
Hårdhet (Mohs)4,5–5
GlansGlasglans, pärlemorglans
Ljusbrytningnα=1,614
nβ=1,617
nγ=1,636
Dubbelbrytningδ=0,022
Optisk karaktärTvåaxligt positiv
PleokroismSaknas
TransparensTransparent, opak
FluorescensSvag
StreckfärgVit
Specifik vikt3,516–3,525
Referenser[1] [2]

Hemimorfit, eller tidigare kiselgalmeja, är ett mineral, som består av ett vattenhaltigt basiskt zinksilikat med 54,3 % zink (eller 67,5 % räknat som ZnO). Det är ett sorosilikat Det kristalliserar rombiskt, ofta i små platta kristaller, som är samlade i grupper av mycket varierande form. Dessa aggregat är ofta blåvit randiga, med inblandning av mörk matrix. Mineralet, som avger vatten vid rödglödgning, kan förväxlas med krysokolla, smithsonit och turkos.

Hemimorfit förekommer ofta tillsammans med zinkspat och är tillsammans med denna en viktig zinkmalm, med brytning i bland annat Kärnten, Derbyshire, Wenshan (Kina), Sibirien och Nordamerika. Hemimorfit är ovanlig i Sverige men förekommer i Garpenbergsgruvans mullmalmer, i Hasselhöjdens kalkbrott samt i Lovisagruvan.[3]

Fyndplatser är även kända i Algeriet, Australien, Italien, Mexiko, Namibia, Österrike och USA.

Mineralets äldre namn kommer av den belgiska gruvorten Kelmis. På franska heter orten La Calamine vilket försvenskats till galmeja.

Namnet hemimorfit kommer ifrån grekiska orden ἥμισυς (hémisys) och μορφή (morfé), vilka betyder halv respektive form. Namnet syftar på de kristallografiska egenskaperna.

Efter zinkblände kommer hemimorfit som nummer två i betydelse som zinkmalm.[4]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Hemimorphite, 9 juli 2011.

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [1] hemimorfit på handbook of mineralogy, läst 2018-10-16
  2. ^ https://www.mindat.org/min-1860.html hemimorfit på mindat.org, läst 2018-10-16
  3. ^ L-H Hedin, M Jansson 2007, Mineral i Sverige, ISBN 978-91-88528-58-2 sid 161
  4. ^ P H Lundegårdh, S Laufeld 1984, Norstedts stora stenbok, ISBN 91-1-844122-X sid 154