Immunbristsjukdom – Wikipedia

Inom medicin är immunbristsjukdom ett tillstånd där immunsystemets förmåga att bekämpa infektioner är helt eller delvis nedsatt. Immunbristtillstånd är antingen medfödda eller förvärvade.

De flesta av följande sjukdomar är genetiska och därmed ärftliga.

Sjukdomarna är grupperade enligt den komponent i immunsystemet som saknas.

• Brist på B-celler
  • X-kromosombunden agammaglobulinemi (även kallad "Brutons sjukdom")
  • Selektiv immunoglobulin brist

• Brist på T-celler
  • DiGeorges syndrom
  • Kronisk mukokutan kandidos
  • Hyper-IgM syndrom
  • Interleukin-12 receptor brist

• Brist på både T-celler och B-celler
  • Svår kombinerad immunbrist
  • Wiskott-Aldrich syndrom
  • Ataxia-telangiectasia

• Komplementbrist
  • Ärftligt angioödem
  • Paroxysmal nokturnal hemoglobinuri

• Fagocytbrist
  • Leukocytadehsionsbrist
  • Kronisk granulomatös sjukdom
  • Chédiak-Higashi syndrom
  • Jobs syndrom (Hyper-IgE syndrom)
  • Cyklisk neutropeni
  • Myeloperoxidasbrist
  • Glucose-6-phosphate dehydrogenas brist
  • Interferon-γ brist

Till de förvärvade immunbristsjukdomar hör tillstånd av ökad infektionskänslighet som beror på tumörsjukdomar, i synnerhet leukemier och lymfom. Förvärvad immunbrist kan även vara ett resultat av kemoterapi mot cancer. Även immunosuppressiva läkemedel som ingår i en behandlingsplan efter organtransplantation eller autoimmun sjukdom ger förvärvad immunbrist.

En av de vanligaste orsakerna till förvärvad immunbrist är AIDS som ett resultat av en HIV-infektion.