Ingvar Wixell – Wikipedia

Ingvar Wixell
Ingvar Wixell i Melodifestivalen 1965 med vinnarlåten "Annorstädes vals".
Födelsenamn	Karl Gustaf Ingvar Wixell
Född	7 maj 1931 Luleå, Norrbottens län, Sverige
Död	8 oktober 2011 (80 år) Malmö, Skåne län, Sverige
Maka	Busk Margit Jonsson (gift 1956–1964; skild) Margareta Henriksson (gift 1968–2011; hans död)
Genre	Opera
Roll	Baryton
År som aktiv	1955–2003
Utmärkelser Litteris et Artibus (1978) Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset

Karl Gustaf Ingvar Wixell,^[1] född 7 maj 1931 i Luleå,^[2] död 8 oktober 2011 i Sankt Pauli församling i Malmö,^[3][4] var en svensk operasångare, en av 1900-talets ledande inom baryton-facket.^[5] Hans varma, fasta röst och kraftfulla scennärvaro gjorde honom till en dramatisk uttolkare av operaroller.^[6] Hans framställningar av titelrollen i Simon Boccanegra och av Don Carlos i Ödets makt ansågs tillhöra samtidens bästa Verditolkningar.^[7]

Ingvar Wixell var son till reparatören Otto Wixell och Gertrud, född Lundgren. Han kom från en musikalisk familj i Luleå. Där började han sjunga i kör och spela altviolin i Luleå orkesterförening.^[8] Efter sångstudier för operasångerskan och sångpedagogen Dagmar Gustafson^[9] i Stockholm studerade han vid Kungliga Musikhögskolan, där han 1955 tog examen.^[10]

Han debuterade samma år som Papageno i Mozarts Trollflöjten under en turné av Riksteatern. Han var anställd på Kungliga Teatern 1955–1967.^[11] Där gjorde han till att börja mer lyriska roller som Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla och Escamillo i Bizets Carmen men senare mer dramatiska roller som Amonasro i Verdis Aida, Baron Scarpia i Puccinis Tosca och titelrollerna i Verdis Rigoletto respektive Simon Boccanegra.

År 1967 gjorde Wixell sin amerikanska debut i San Francisco som Belcore i Donizettis Kärleksdrycken.^[6] Vid svenska Melodifestivalen 1965 framförde Wixell samtliga bidrag. Han framförde sedan vinnarmelodin ”Annorstädes vals” i Eurovision Song Contest samma år. Vid festspelen i Salzburg 1967 gjorde han greve Almaviva i Mozarts Figaros bröllop och Don Pizarro i Beethovens Fidelio. Samma år började han på Deutsche Oper Berlin, där han kom att verka som fast medlem av ensemblen i mer än 30 år.^[12] Han gjorde sin sista föreställning där som Scarpia mot Katarina Dalayman den 9 november 1998.^[5]

Wixell debuterade i Bayreuth 1971 som Härroparen i Lohengrin, på Covent Garden 1972 i titelrollen i Verdis Simon Boccanegra, på Metropolitan i New York som Rigoletto 1973. Han har även sjungit i Salzburg, Wien och i München. Wixell avslutade sin karriär med rollen som Musikläraren i Richard Strauss Ariadne på Naxos på Malmö Opera 2003.

Han sjöng också en mer lättillgänglig repertoar, till exempel operettstycken och schlagermelodier, och blev under 1960-talet mycket uppskattad för sina tolkningar och inspelningar av Fridas visor. Tillsammans med basen Erik Saedén sjöng han även in Gunnar Wennerbergs Gluntarne till Åke Jelvings orkester och med Ejnar Haglund vid flygeln.^[13][14]

Ingvar Wixell var 1956–1964 gift med operasångerskan Busk Margit Jonsson (född 1929) och fick dottern Marit Wixell (född 1956).^[15] Andra gången var han sedan gift från 1968 till sin död med Margareta Henriksson (född 1937),^[16] förut gift med tyske skådespelaren Wolfgang Neuss. Ingvar Wixell adopterade deras dotter Harriet "Jette" Neuss Wixell (född 1962).^[17][18]

Ingvar Wixell är gravsatt på Limhamns kyrkogård.^[19]

• 1967 – Hedersledamot vid Norrlands nation
• 1970 – Berliner Kammersänger i Tyskland^[20]
• 1973 – Hovsångare^[21]
• 1978 – Litteris et Artibus^[21]
• 1979 – Großes Verdienstkreuz der Bundesrepublik Deutschland^[21]
• 1980 – Ledamot nr 830 av Kungliga Musikaliska Akademien den 8 maj^[21]
• 1991 – Illis Quorum för "hans betydelsefulla och världen över uppmärksammade insatser inom sångkonsten, i synnerhet på operans område"^[22]
• 1993 – Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning"
• 2004 – Medaljen för tonkonstens främjande

• 1959–1976 – Great Swedish Singers – På begäran. Tillsammans med Busk Margit Jonsson. Bluebell.^[23][24]
• 1959 – Fridas visor. Skandinaviska Grammophon AB SCLP 1004. Även återutgiven på CD.
• 1962 – Gluntarne. Tillsammans med Erik Saedén, Skandinaviska Grammophon AB SCLP 1013-1014.
• 1963 – Murre Mullvads tunnelbana och 5 andra visor för hela familjen. Tillsammans med Busk Margit Jonsson. EP på skivmärket EMI.^[25]
• 1964? – Christmas Music of Sweden. Arrangemang av Hans Wahlgren. Odeon / EMI DT-10485.
• 1965 – Annorstädes vals Utgiven på EP. Andra sånger på skivan: Förtrollad stad, Stilla och tyst, Kommer vår.
• 1965 – Ingvar Wixell sjunger Evert Taube. Dubbel-LP på skivmärket EMI.
• 1976 – Ingvar Wixell sings Verdi. Dresden State Orchestra, dirigent Silvio Varviso. Philips Universo Series 6580 171 (LP-skiva).
• 1997 – Svenska ballader av August Söderman, Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar och Ture Rangström. Dirigent: Johann Arnell. Stockholms filharmoniska orkester. Musica Sveciae.^[24]

• 1971 – Le nozze di Figaro av Wolfgang Amadeus Mozart. Greve Almaviva. Tillsammans med bland andra Mirella Freni, Wladimiro Ganzarolli. Dirigent: Sir Colin Davis. BBC Symphony Orchestra. Philips.^[26]
• 1966 – Lohengrin av Richard Wagner. Kungens härropare. Tillsammans med bland andra Nicolai Gedda, Aase Nordmo-Løvberg Dirigent: Silvio Varviso. Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans Kör. Ponto Recordings.^[26]
• 1968–1974 – Förklädd gud (samt Pastoralsvit) av Lars-Erik Larsson. Tillsammans med bland andra Catarina Ligendza, Max von Sydow. Dirigent: Stig Westerberg. Radiokören, Stockholm, Sveriges radios symfoniorkester. BIS.^[27]
• 1969 – Fidelio av Ludwig van Beethoven. Pizarro. Tillsammans med bland andra Christa Ludwig, James King. Dirigent: Karl Böhm. Wienerfilharmonikerna, Chor der Wiener Staatsoper. Salzburg. Opera d'Oro.^[26]
• 1969 – Tosca av Giacomo Puccini. Scarpia. Tillsammans med bland andra Pilar Lorengar, Ferruccio Tagliavini. Dirigent: Lorin Maazel. Berlin Deutsche Oper Chorus. Bella Voce Qualiton.^[26]
• 1971 – Attila av Giuseppe Verdi. Med José van Dam, Gundula Janowitz, Franco Tagliavini. Deutsche Oper Berlin.
• 1973 – Don Giovanni av Wolfgang Amadeus Mozart. Titelrollen. Tillsammans med bland andra Kiri Te Kanawa, Martina Arroyo. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Chorus. Philips.^[26]
• 1973 – Un Giorno di Regno av Giuseppe Verdi. Belfiore. Tillsammans med bland andra Jessey Norman, José Carreras. Dirigent: Lamberto Gardelli. Royal Philharmonic Orchestra. Philips.^[26]
• 1976 – Tosca av Giacomo Puccini. Scarpia. Tillsammans med bland andra Montserrat Caballé, José Carreras. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Orchestra. Philips.^[26]
• 1976 – Il Trovatore av Giuseppe Verdi. Greve di Luna. Tillsammans med bland andra Joan Sutherland, Luciano Pavarotti. Dirigent: Richard Bonynge. National Philarmonic Orchestra och London Opera Chorus. Decca.^[26]
• 1976 – Zaide av Wolfgang Amadeus Mozart. Allazim. Med bl.a. Edith Mathis o. Peter Schreier. Dirigent: Bernhard Klee^[28].
• 1977 – L'Elisir d'Amore av Gaetano Donizetti. Belcore. Tillsammans med bland andra Plácido Domingo, Ileana Cotrubas. Dirigent: John Pritchard. Royal Opera House Covent Garden Chorus. Sony Classical.^[26]
• 1977 – Lucrezia Borgia av Gaetano Donizetti. Don Alfonso Tillsammans med bland andra Dame Joan Sutherland, Giacomo Aragall Dirigent: Richard Bonynge. London Opera Chorus. Londo. Decca Grand Opera Series.^[26]
• 1977 – I Pagliacci av Ruggiero Leoncavallo. Tonio. Tillsammans med bland andra Luciano Pavarotti, Mirella Freni. Dirigent: Giuseppe Patanè. London Opera Chorus. Decca.^[26]
• 1978 – Madama Butterfly av Giacomo Puccini. Sharpless. Tillsammans med bland andra Renata Scotto, Plácido Domingo. Dirigent: Lorin Maazel. Ambrosian Opera Chorus. Sony BMG Masterworks.^[26]
• 1978–1979 – Un Ballo in Maschera av Giuseppe Verdi. Renato. Tillsammans med bland andra Montserrat Caballé, José Carreras. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Orchestra. Decca.^[26]
• 1979 – La Bohème av Giacomo Puccini. Marcello. Tillsammans med bland andra José Carreras, Katia Ricciarelli, Håkan Hagegård. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Orchestr. Philips.^[26]
• 1984 – Rigoletto av Giuseppe Verdi. Rigoletto. Tillsammans med bland andra Luciano Pavarotti, Victoria Vergara. Edita Gruberova. Dirigent Riccardo Chailly. Wiener Philharmoniker.
• 1990 – Tosca av Giacomo Puccini. Scarpia. Tillsammans med bland andra Raina Kabaivanska, Luciano Pavarotti. Dirigent: Daniel Oren. Rome Opera House Chorus. Sony BMG Masterworks/RCA Victor Red Seal.^[26]
• Il Tabarro av Giacomo Puccini. Michele. Med bl.a. Placido Domingo, Renata Scotto. Dirigent: Lorin Maazel^[29].

• 1964 – Svenska bilder

• Alles ist Spass: Ingvar Wixell - Bariton. Bielefeld: Kerber. 2001. Libris 7053856. ISBN 3-933040-65-5 
• Bergstrand, Oscar (1998). Operans hjältar : en studie av orsaker till varför (sic!) några svenska manliga operasångare gör nationell kontra internationell karriär under 1900-talet. Stockholm: Stockholms universitet, Musikvetenskapliga institutionen. Libris 2529750 
• Ingvar Wixell - baryton och Uppsättningar och inspelningar med Ingvar Wixell gavs ut i inbunden upplaga som innehåller båda av Förlagshuset Clear Cut AB 2006. ISBN 91-85271-09-8.

• Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 

• Wikimedia Commons har media som rör Ingvar Wixell.
  Bilder & media
• Ingvar Wixell på Svensk Filmdatabas
• Ingvar Wixell på Internet Movie Database (engelska)