Jodprovet – Wikipedia

Till vänster en trijodidjon inne i amyloshelixens hålrum. Amylos byggs upp av glukosenheter och en sådan visas till höger.

Jodprovet används för att påvisa sockerarten amylos. Stärkelse utgörs vanligtvis till 10-25 % av amylos (resten är amylopektin)[1] och testet används sålunda även för att påvisa stärkelse. Några droppar "trijodid"-lösning, som fås genom att lösa jod i en kaliumjodidlösning[2], tillsättes. Om det finns stärkelse i provet växlar dess färg till blåsvart färg, annars bibehålls den bruna färgen.

Amylos utgörs av långa kedjor av glukosenheter sammanbundna av α-1-4-glykosidbindningar. Dessa kedjor är spiralvridna (helix) med ett hålrum i mitten. I trijodidlösningen finns huvudsakligen trijodidjonerna I3-, men även längre kedjor som pentajodidjoner, I5- förekommer. De raka trijodidjonerna bildar komplex med amylosspiralerna genom att inlagras i hålrummet. Dessa komplex är blåsvarta.

  1. ^ Stärkelsen hos den genmodifierade potatissorten Amflora består nästan helt av amylopektin (se Den genmodifierade stärkelsepotatisen Amflora Arkiverad 25 september 2018 hämtat från the Wayback Machine. på genteknik.nu). Hos så kallad "amylomajs" består stärkelsen av upp till 70 % amylos (se Jennie Björk, 2010, Alternativa tillsatser för stabiliseringsmedlet di- och trifosfat E 450 i Kronfågels produkt Salladskyckling, Industriell Ekologi, Kungliga Tekniska Högskolan, ISSN 1402-7615, sid. 21).
  2. ^ Exempelvis 3 g jod och 10 g kaliumjodid till en liter vatten. Färdigberedd "Lugols lösning", även kallad "jodlösning" eller "jod-jodkalium", som saluföres på exempelvis apotek för desinfektion, kan också användas.