Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 – Wikipedia

Jordbävningen i Indiska oceanen 2004
Tsunamin slår till mot Ao Nang, Thailand.
Datum	26 december 2004
Magnitud	9,1–9,3 Mw
Djup	30 km
Epicentrum	3°18′58″N 95°51′14″Ö / 3.316°N 95.854°Ö / 3.316; 95.854
Skador
Döda	~230 000[1][2][a][3]
Skadade	3 miljoner+

Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 var den jordbävning som ägde rum under Indiska oceanen väster om ön Sumatra i Indonesien. Detta skalv efterföljdes av flera enorma tsunamier som sköljde över öarna i Bengaliska viken och kustområden i Indonesien (speciellt Aceh), Malaysia, Thailand, Indien, Sri Lanka och Maldiverna^[4] den 26 december 2004. Den första och kraftigaste uppmättes till 9,3 på momentmagnitudskalan^[5], vilket gör den till det 3:e kraftigaste uppmätta jordskalvet någonsin. Skalvet orsakade flera enorma flodvågor, en tsunami, som ödelade stora områden längs den sydostasiatiska kusten. De länder som drabbades värst var Indonesien, Sri Lanka, Thailand, Indien, Malaysia och Maldiverna. Cirka 226 000 människor miste livet^[5], och över 5 miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.

Katastrofen var unik såtillvida att den slog oerhört hårt även mot länder utanför de egentliga katastrofområdena. Bland fler än 220 000 dödsoffer fanns även tusentals västerländska turister. Sverige var med 543^[6] dödsoffer och cirka 1 500 skadade^[7] ett av de hårdast drabbade länderna utanför Asien^{[källa behövs]}. Även bland finländare, tyskar, engelsmän, danskar med flera krävde katastrofen hundratals offer. Jordbävningskatastrofen är en av de svåraste naturkatastroferna som drabbat världen det senaste seklet.

Jordbävningen var en undervattensjordbävning och ägde rum utanför den indonesiska ön Sumatra klockan 07.58.50 lokal tid (00.58.50 UTC; 01.58.50 svensk tid). Med en magnitud på 9,0 på momentmagnitudskalan var det den näst kraftigaste jordbävningen sedan långfredagen 1964, då en jordbävning som mätte 9,2 på momentmagnitudskalan inträffade utanför Alaska i USA. Den var även den fjärde starkaste sedan år 1900. Den största någonsin var en jordbävning som drabbade Chile 1960. Den uppmättes till 9,5. Senare undersökningar har även visat att skalvet var ännu kraftigare än vad som först angavs. Nu beräknas styrkan till 9,1–9,3 – den övre gränsen gör skalvet till det näst kraftigaste som någonsin registrerats av seismografer.

Det extremt kraftiga huvudskalvet följdes av otaliga efterskalv som höll på i åtskilliga månader, många med styrka 5,5–7,0 på momentmagnitudskalan. Cirka två månader senare skakades regionen av ett enormt efterskalv (epicentret var beläget nära ön Nias en bit söder om epicentret för huvudskalvet 26 december) som mätte hela 8,6 på momentmagnitudskalan (se Jordbävningen utanför Sumatra 2005), det var den nionde kraftigaste jordbävningen som någonsin registrerats av seismografer. Skalvet som dödade över 1 000 människor följdes dock inte av någon stor tsunami. Epicentret på många efterskalv var även beläget längre norrut nära Andamanerna.

Vid huvudskalvet frigjordes kolossala mängder energi. Den energimängd som spred sig över jordytan i form av seismiska vågor och tsunamivågorna och som utgjorde skalvets förstörelsepotential beräknas ha motsvarat kraften i drygt 1500 Hiroshimabomber. Det är väldigt mycket energi men ändå mindre än kraften i Tsar Bomba, den kraftigaste vätebomb som provsprängts. Det var emellertid bara en liten bråkdel av den totala energimängd som frigjordes. Resterande delen som spreds genom jorden beräknas ha motsvarat 9 560 gigaton trotyl, motsvarande 550 miljoner Hiroshimabomber, eller cirka 191 000 gånger kraften i ”Tsar Bomba”. Det är nog med energi för att förse USA med energi i 370 år, mätt efter landets energikonsumtion år 2005. De flesta jordbävningar varar bara några sekunder, skalv som varar över 1 minut är sällsynta. Jätteskalvet den 26 december 2004 varade upp till 10 minuter, längre än någon annan känd jordbävning. Den påverkade hela jordklotet, kändes över nästan hela Sydostasien och utlöste mindre jordbävningar så långt bort som Alaska. Några öar utanför Sumatras kust förflyttades upp till 20 meter. Till och med jordklotets rotation och form beräknas ha påverkats en aning.^[8][9]

Undersökningar av havsbottnen runt skalvets epicentrum och hela förkastningszonen har visat att havsbottnen höjdes upp till 12 meter och därmed även havet ovanför. Det var det som var den primära orsaken till att tsunamin bildades. Hade rörelserna på havsbottnen istället varit horisontella hade tsunamin inte alls blivit så stor, om det ens hade bildats någon. Det var också orsaken till att det inte bildades någon stor tsunami i samband med det väldiga efterskalvet två månader senare. Rörelsen var där nästan enbart horisontell.^{[källa behövs]}

När havsbottnen höjde sig förflyttades flera miljarder ton havsvatten uppåt. Eftersom naturen alltid eftersträvar jämvikt måste allt vatten ta vägen någonstans, vilket resulterade i tsunamin. Ett vanligt missförstånd är att vågorna bildades runt skalvets epicentrum. Sanningen är att havsbottnen höjdes utmed en 1200 kilometer lång förkastningszon varvid vågorna utbredde sig över ett enormt område. Förkastningen löpte i stort sett från syd till nord vilket var orsaken till att till exempel Bangladesh, som är beläget rakt norrut från epicentrum, klarade sig lindrigt i förhållande till andra länder. Vattnet rusade ut i öst–västlig riktning och inte nord–sydlig.^{[källa behövs]}

Det här avsnittet behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2024-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Hundratusentals människor i länderna runt Bengaliska viken omkom i jordbävningskatastrofen, nästan samtliga dödades av tsunamivågorna som på vissa ställen nådde över 10 meter – i provinsen Aceh på Sumatra som var det landområde som låg närmast skalvets epicentrum var de troligen över 20 meter höga på vissa ställen. Jättevågorna bildades endast vid grunda kuster. Stränder med djupa vatten direkt utanför påverkas inte. Därför drabbades vissa platser hårt medan andra, som kan ligga mycket närmare epicentrum kan ha klarat sig betydligt bättre.

Medan det i Stilla havet sedan länge finns ett varningscenter för tsunamivågor som är baserat på Hawaii saknades ett motsvarande center i Indiska oceanen. Personalen på Pacific Tsunami Warning Center på Hawaii skickade emellertid omgående ut en tsunamivarning för Indiska Oceanen men av olika anledningar utfärdades inga varningar från respektive länder. Avsaknaden av ett varningssystem i en region som tillhör de mest jordbävningstäta i världen fick i efterhand stark kritik. Hade ett fungerande varningssystem funnits hade troligen många tusen liv räddats i åtminstone Thailand, Sri Lanka och Indien. I Indonesien hade ett varningssystem knappast begränsat den oerhörda förlusten i människoliv. Det tog bara ca 15 minuter för flodvågorna att nå Sumatras västkust.^[10]

Tsunamin (flodvågorna) drabbade bland annat de thailändska turistorterna Phuket, Koh Phi Phi Don och inte minst Khao Lak där många utländska turister var på semester, däribland flera tusen svenskar. De flesta av de omkomna svenska turisterna befann sig i Khao Lak. Två timmar efter skalvet, klockan 10 lokal tid, drog sig vattnet tillbaka från Khao Laks stränder och cirka 25 minuter senare slog den första vågen in med förödande kraft.

Mycket svårt drabbades norra Sumatra och de indiska ögrupperna Andamanerna och Nikobarerna. Även på delar av Indiens fastland, Sri Lanka, Myanmar, Maldiverna, Seychellerna och ett så avlägset område som Somalia på Afrikas östkust förorsakade flodvågen många dödsoffer och stor förödelse. De sydöstra delarna av Sri Lanka beräknades den 29 december 2004 klockan 3.45 lokal tid ha förlorat över 19 000 människor.

De första tre dagarna var uppgifter om antalet döda svenskar fåtaliga. Aftonbladet rapporterade under första dagen att två svenskar omkommit.^[11] Slutet av andra dagen rapporteras 10 döda (totalt 23 500). DN rapporterar samma dag att 25 000 befaras ha omkommit utan angivande om antal döda svenskar i någon av de totalt 10 artiklar som behandlade katastrofen. Dag 3 redovisar AB inga uppgifter om antalet dödade svenskar och den totala siffran anges till 68 000.

Sent på eftermiddagen den 29 december rapporterade medier att över 80 000 människor troligen hade omkommit. Efter en justering av uppgifterna från indonesiska myndigheter den 30 december var siffran 120 000, medan omkring 5 miljoner människor troddes ha förlorat sina hem. Rapporter inkom 30 och 31 december att kvarlevorna efter offren var i sådant skick att identifiering kunde bli omöjlig i många fall.

Under de första veckorna i januari fortsatte dödssiffrorna från framförallt Acehprovinsen på Sumatra att stiga. I slutet av januari talades det om uppemot 300 000 döda och saknade, varav ca 225 000 i Acehprovinsen. Senare justerades dödssiffrorna neråt en del, enligt FN krävde katastrofen minst 223 000 liv, varav minst 167 000 i Acehprovinsen. Någon exakt dödssiffra kommer aldrig att kunna fastställas. Beroende på olika källor anges antalet dödsoffer ligga i intervallet 220 000–300 000 döda. USA:s geologiska institut anger dödssiffran till drygt 283 000.

Sverige och Tyskland är de länder i Europa som förlorat flest människoliv i katastrofen. Rikskriminalpolisens lista över saknade och identifierat avlidna efter katastrofen i Sydostasien omfattar sedan den 13 oktober 2005 543 personer varav 122 är barn under 15 år. De flesta har nu identifierats och hemskickats, men 15 varav 10 barn saknas fortfarande (enligt uppgift den 16 maj 2006). De politiska efterverkningarna har i Sverige varit mer långvariga än i andra länder. Kritik har riktats mot dåvarande statsminister Göran Persson, dåvarande utrikesminister Laila Freivalds och Utrikesdepartementets personal i en statlig utredning, i pressdebatt, bland anhöriga och senast i KU-förhör den 16 februari 2006.

Hur man än mäter är naturkatastrofen en av de allra värsta de senaste 100 åren och de tsunamivågor som jordbävningen gav upphov till är de värsta man känner till vad gäller antalet dödsoffer och materiell förödelse.

Jordbävningen i Indiska Oceanen 2004 var inte bara en av de allra våldsammaste som någonsin registrerats, det var också en av de allra dödligaste. De följande jordbävningskatastroferna är de värsta man känner till i fråga om antal dödsoffer. Siffrorna anger ungefärligt antal döda.

1. Shaanxi, Kina 1556 – 830 000
2. Indiska Oceanen 2004 – 283 000 (enligt USA:s geologiska institut), enligt FN 223 000–230 000
3. Tangshan, Kina 1976 – 242 000 - officiella kinesiska uppgifter, inofficiellt 655 000–750 000
4. Haiti 2010 - 230 000 (uppskattat), möjligen upp till 300 000.
5. Aleppo, Syrien 1138 – 230 000
6. Damghan, Iran 856 – 200 000
7. Gansu, Kina 1920 – 200 000
8. Tsinghai, Kina 1927 – 200 000
9. Arbidil, Iran 893 – 150 000
10. Kanto, Japan 1923 – 143 000
11. Asjchabad, Turkmenistan 1948 – 110 000

Anm: Det finns uppgifter om en jordbävning i Egypten år 1201 som ska ha krävt över 1 miljon dödsoffer men uppgifterna är mycket osäkra. En annan jordbävning som drabbade Calcutta år 1773 ska ha krävt ca 300 000 liv men numer anser man att katastrofen orsakades av en tropisk cyklon.

Följande stater drabbades hårdast av tsunamin:

• Indonesien
• Sri Lanka
• Indien
• Thailand

Indonesien var utan tvivel det värst drabbade landet och då i synnerhet Acehprovinsen. Provinsens läge närmast skalvets epicentrum fick till följd att vågorna var som högst här, enligt vissa beräkningar upp till 25 meter. Skalvets epicentrum var ca 150 km från Sumatras och Acehprovinsens västkust vilket gjorde att även själva jordbävningen orsakade stora skador här men det var ändå effekten från tsunamivågorna som ledde till de extrema dödstalen och en oerhörd förödelse.

Enligt FN:s beräkningar omkom (bekräftade döda) 131 000 människor i Indonesien, nästan samtliga i Aceh. Till det tillkommer minst 36 000 saknade och förmodat döda. Siffrorna är dock osäkra. Källor inom Indonesiens hälsodepartement anger att så många som 225 000 omkom eller saknas. Att osäkerheten över antalet dödsoffer är så pass stor beror framförallt på att räddningspersonal tvingades begrava tiotusentals människor i massgravar, det fanns inte tid att identifiera alla döda p.g.a. risk för epidemier mm. Vidare var även infrastrukturen i regionen totalförstörd vilket försvårade räddningsarbetet. Utöver alla döda skadades minst 100 000 människor och över en halv miljon blev helt hemlösa.

Provinshuvudstaden Banda Aceh vid Sumatras nordspets drabbades mycket hårt med minst 30 000 döda bara där. Längre söderut utmed Acehprovinsens västkust rapporterade räddningsmanskap en nästintill total förödelse. Städer som Meulaboh, Calang och Leupung blev praktiskt taget jämnade med marken av jordbävningen och tsunamivågorna. Leupung rapporterades enligt räddningsmanskap ha blivit "förintad" och av stadens 10 000 invånare överlevde bara mellan 200 och 700 personer. I Meulaboh beräknades 40 000 människor, 1/3 av befolkningen, ha mist livet,^[12] och i Calang överlevde bara 30 % av befolkningen (ca 12 000 människor bodde i Calang före katastrofen). [1] Öarna utanför kusten klarade sig mycket bättre än fastlandet, trots att de låg närmast jordbävningens epicentrum. På ön Nias omkom officiellt 122 människor, inofficiella siffror rapporterade emellertid om minst 600 dödsoffer. På ön Simeulue som låg allra närmast epicentrum omkom "endast" 5 människor trots att 90 % av bebyggelsen förstördes av jordbävningen och tsunamin. Lokala traditioner (öns befolkning på ca 70 000 personer har blivit utsatta för svåra jordbävningar och tsunamivågor tidigare) tros ha räddat dem. Vidare var tsunamivågorna betydligt lägre här än på fastlandet, "bara" 5 meter, jämfört med de 20–25 meter höga jättevågor som drabbade fastlandet.

Sri Lanka drabbades också mycket hårt av tsunamin som är den värsta naturkatastrofen i landets historia. Värst drabbades öns södra och östra kuster. Upp till 12 meter höga vågor krossade allt som kom i vägen och de trängde upp till 2 km in i landet. Först talades det om cirka 500 döda men den siffran steg dramatiskt veckan som följde efter skalvet. Den officiella dödssiffran anges i dag till nästan 31 000 + 5 600 saknade. Vissa beräkningar anger totaldödssiffran (bekräftat döda och saknade) till nästan 39 000. 1 700 dog när ett tåg på en bro/fördämning sköljdes ner i vattnet och resulterade i den värsta tågolyckan någonsin i världen. Mängder med hotell med västerländska turister förstördes utmed kusten. Sri Lankas regering satte in 20 000 soldater i räddningsarbetet och för att förhindra plundring. De materiella skadorna var enorma med ca 1 miljon helt hemlösa eller "displaced", d.v.s. människor som tvingats lämna sina mer eller mindre förstörda hem.

Thailand var det land som fick mest utrymme i svenska medier eftersom 542 av de 543 omkomna svenskarna befann sig där. Totalt omkom cirka 8500 människor varav över 2400 var utländska turister när tsunamivågorna översvämmade den thailändska kusten. De hårdast drabbade platserna var Phuket, Phi Phi-öarna, Krabi och Khao Lak. Av de 543 döda svenskarna befann sig merparten i Khao Lak.

Förödelsen i de thailändska turistorterna förvärrades av att många hotell ligger nära havet. De upp till 10 meter höga vågorna förvandlade därmed många turistanläggningar till pinnved. Antalet förolyckade hade säkerligen varit betydligt färre om inte så många hotell legat precis intill stränderna.

Indien var det fjärde landet där antalet döda uppgick till åtskilliga tusen eller fler. Enligt officiell statistik omkom (bekräftat döda och saknade) cirka 16 000 människor, varav minst 8 000 på fastlandet. Minst 380 000 förlorade sina hem. Först befarades att 30 000 omkommit bara på ögrupperna Nikobarerna och Andamanerna där 15 meter höga vågor drog in med förödande kraft men den siffran justerades neråt till cirka 7 000 döda. Trots att dödssiffrorna inte blev så höga som man först befarade dödades eller skadades ca 20 % av befolkningen på Nicobarerna. 111 personer omkom när en flygbas på ön Car Nicobar tillhörande indiska flygvapnet blev totalförstörd. I särklass hårdast drabbat på det indiska fastlandet var delstaten Tamil Nadu med nästan 7 800 bekräftade dödsfall.

Därutöver drabbades ett stort antal andra länder. Även på andra sidan Indiska Oceanen krävde tsunamin hundratals döda i bland annat Somalia, Kenya, Tanzania. Maldiverna och Seychellerna var andra drabbade länder.

Räddningsarbetet blev komplicerat. Dels tog det flera dygn innan omvärlden insåg den fulla vidden av katastrofen och för det andra var katastrofområdet enormt stort vilket försvårade logistiken. När väl hjälpen strömmade in från omvärlden var det i en omfattning av sällan skådat slag. Även privatpersoner i västvärlden visade upp en stor vilja att bistå offren. Privata insamlingar beräknas ha inbringat cirka 50 miljarder kr. Mycket av hjälpinsatserna fick inrikta sig på att bygga upp allt som blivit förstört för miljontals människor men i efterhand visade det sig att pengarna i åtskilliga fall kunde ha använts mer effektivt.^[10]

Biståndsorganisationen Kooperation Utan Gränser satsade på långsiktigt hjälparbete där de drabbade på Sri Lanka fick stöd och utbildning för att klara sig vidare utan sin familjeförsörjare.

I Sverige präglades de första dygnens räddningsinsatser av dålig organisation och frånvaron av en krisplan för katastrofer som drabbar svenskar i utlandet gjorde att den socialdemokratiska Regeringen Persson utsattes för hård kritik av den borgerliga oppositionen. I november 2005 presenterade utrikesdepartementet ett 15-punktsprogram för att förbättra krisberedskapen. Några veckor senare inrättade regeringen en ny krisenhet, kallad Enheten för beredskap och analys som ska följa och analysera situationer och händelser i omvärlden som kan påverka svenska medborgare negativt och vid behov utfärda varningar.^{[källa behövs]}

Den totala kostnaden för svenska statens räddningsinsatser uppgick till 310 miljoner kr. Det inkluderar även kostnader för identifiering av de svenska offren, hemtransporter, ersättning till resebolag etcetera.^[10]

• Minnesmärke över tsunamikatastrofen 2004
• Katastrofkommissionen
• Tsunamibanden
• Övervakningssystem vid seismisk aktivitet
• Lista över katastrofer efter antalet döda svenskar
• Jordbävningen vid Tōhoku 2011

• Wikimedia Commons har media som rör Jordbävningen i Indiska oceanen 2004.
  Bilder & media
• Khaolak map 2004, en karta över Khao Lak och dess hotell etcetera vid tiden för tsunamin

• Global Earthquake Report, en aktuell tabell över alla nya jordbävningar och efterskalv
• National Institute of Oceanography, India – 26 December 2004 tsunami
• NOAA – Pacific Tsunami report 27 december
• USGS – Magnitude 9.0 - OFF THE WEST COAST OF NORTHERN SUMATRA 26 december 2004 00:58:50 UTC
• USGS – Largest Earthquakes in the World Since 1900

• International Charter – Earthquake, tsunami in southern Asia, fler satellitbilder
• Phuket Tsunami Photo Gallery by hellmut issels at pbase.com, bildspel
• NBC – Just In: Images Show Quake's Devastation, mediaarkiv

• Tsunamier
  • Lista över tsunamier