Kanslihushögern – Wikipedia

Kanslihushögern eller Feldts pojkar[1] är ett politiskt begrepp i Sverige från 1980-talet. Det syftade på personer som tillhörde den så kallade "högerfalangen" inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och var särskilt framträdande inom finansdepartementet[2] under den tid Kjell-Olof Feldt hade rollen som finansminister.[3] De var ofta personer med en hög akademisk utbildning, ofta från Handelshögskolan, och bakgrund inom fackföreningsrörelsen.[1] Framträdande personer inom "kanslihushögern" var bland andra Erik Åsbrink,[2] Kjell-Olof Feldt[3] och Klas Eklund.

Den bakomvarande orsaken till den ideologiska omorienteringen var valnederlaget 1976.[1] Kanslihushögern förespråkade en välfärdspolitik med decentralisering och ökade marknadsinslag, kallad den tredje vägens politik.[1] Dessutom förändrades socialdemokraternas inställning till näringslivet, från att vara legitimerad motpart till legitimerad samarbetspartners.[3] Företrädarna tog utgångspunkt i New Public Management (NPM).[1]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]