Karack – Wikipedia

Karackens vanligaste riggning.
En portugisisk karack på en japansk nanbanmålning.

En karack (från franska carraque, tidigare stavning även karrek, Engelska carrack) var ett handelsfartyg som hade två eller tre master. Ibland riggades storbåtens latinsegel upp på akterkastellet ännu som en fjärde mast; det blev på stora karacker så småningom en fjärde mast. Karacken utvecklades i medelhavsregionen under 1400-talet. Karacken förde vanligen ett eller två råsegelstormasten, ett på fockmasten och latinsegelmesanmasten i aktern; med tiden blev seglen på större karacker flera. Under bogsprötet fördes på större karacker ännu ett råsegel, blindan. Skrovet var starkt rundat och hade en konvex, nästan lodrät stäv och en platt akter. Båttypen kallades även holk.

Namnet karack tros komma från grekiskan. Ursprunget till ordet spåras vanligtvis tillbaka över de medeltida europeiska språken och arabiska till det grekiska ordet κέρκουρος (kerkouros) som ungefär betyder "lättare barkass" (bokstavligen "klippt svans", en referens till skeppets platta akter).[1]

Modell av en holk som karacken även kan kallas.
Karack kan också kallas holk. Detta är en modell av en holk i Sjöhistoriska museets samlingar.

Under 1500-talet började galeonen tränga ut karacken som den vanligaste stora skeppstypen.

  1. ^ I den grekiska litteraturen förekommer ordet i två sammanhang. I det första sammanhanget associeras det med vissa lätta och snabba köpmän kring Cypern och Korfu. Det andra sammanhanget är en omfattande förekomst i korpuset Oxyrhynchus. Där används begreppet mycket ofta för att beskriva de Nil-gående barkasser som användes av de ptolemaiska faraonerna. En modern reflex av ordet hittas i arabiskans och turkiskans kelek; "flotte" eller "flodbåt". Gong, Y. (1990). "kalakku: Überlegungen zur Mannigfaltigkeit der Darstellungsweisen desselben Begriffs in der Keilschrift anhand des Beispiels kalakku", Journal of Ancient Civilizations, 5, 9–24.