Karl I av Neapel – Wikipedia

Karl I av Neapel
Karl I av Neapel.
Kungliga palatset i Neapel.
Regeringstid 6 januari 1266 – 7 januari 1285
Företrädare Manfred
Efterträdare Peter III av Aragonien (Sicilien)
Karl II av Neapel (övriga territorier)
Gemål Beatrice av Provence
Barn Ludvig
Blanche
Beatrice
Karl
Filip
Robert
Elisabeth
Gemål Margareta av Burgund
Barn Margareta
Far Ludvig VIII av Frankrike
Mor Elisabet av Sicilien
Född 21 mars 1227
Kungariket Frankrike
Död 7 januari 1285 (57 år)
Foggia, Kungariket Neapel
Begravd Klosterkyrkan Saint-Denis

Karl I av Anjou, eller Karl I av Neapel, född 21 mars 1227, död 7 januari 1285 i Foggia, var kung av kungadömet Sicilien från 1266, kung av Albanien från 1272, av kungadömet Jerusalem från 1277, furste av Achaea från 1278, samt greve av Anjou, Maine, Provence och Forcalquier.

Familjeförhållanden

[redigera | redigera wikitext]

Karl var yngste son till kung Ludvig VIII av Frankrike och Blanka av Kastilien, bror till Ludvig den helige och Alfons II av Toulouse. Han var gift med monarken Beatrice av Provence, som var dotter till Raimund Berengar IV av Provence.

Karl och Beatrice fick följande barn:

Med sin andra hustru Margareta av Burgund fick Karl:

  • Margareta (cirka 1268–1276)

Karl erhöll 1246 Provence genom gifte och av sin bror, Ludvig den helige, Anjou och Maine, samt ledsagade denne på korståget till Egypten 1248, som slutade med att bägge bröderna tillfångatogs (1250). På påvarna Urban IV:s och Clemens IV:s uppmaning anföll han 1266 hohenstaufern Manfred av Neapel, som besegrades och stupade i slaget vid Benevento den 26 februari, varpå Karl erövrade hans rike som län av påven.

Karl framkallade missnöje genom att pålägga tunga skatter och förfölja hohenstaufenska partiet, som inkallade Manfreds 15-årige brorson, Konradin, från Tyskland. Karl lyckades dock i slaget vid Tagliacozzo besegra Konradin (23 augusti 1268), och kort därefter råkade denne i hans våld och avrättades.

Karl, som nu några år intog en mäktig ställning i hela Italien, deltog 1270 i Ludvig IX:s korståg till Tunis, hade starkt inflytande över hans son Filip III av Frankrike och kröntes 1277 i Rom till kung av kungadömet Jerusalem.

Hans hårda styre och fransmännens övermod framkallade våren 1282 en resning på Sicilien, den så kallade sicilianska aftonsången, som hindrade Karl att angripa bysantinska riket och ledde till att fransmännen fördrevs och Peter III av Aragoniens utropande till Siciliens kung. Förgäves sökte Karl återerövra ön.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Vilhelm II av Achaea
Furste av Achaea
1246–1285
Efterträdare:
Karl II av Neapel
Företrädare:
Beatrice
Greve av Provence och Forcalquier
1246–1285
Företrädare:
Johan, greve av Anjou
Greve av Anjou och Maine
1247–1285
Företrädare:
Manfred
Kung av Sicilien
1266–1282
Efterträdare:
Peter III av Aragonien
Kung av Neapel
1266–1285
Efterträdare:
Karl II av Neapel
Företrädare:
Kung av Albanien
1266–1285