Tionde – Wikipedia

Tionde var en skatt som kyrkan uppbar från jordbrukare i många kristna länder. Tiondet motsvarade ursprungligen 1/10 av jordbrukets produktion efter ett i detalj utarbetat system och brukade betalas in natura med produkter från gården. I Sverige övergick vid reformationen två tredjedelar av tiondet till staten som kronotionde. Kyrkan skulle därefter erhålla den återstående tredjedelen av jordbruksproduktionen. Detta utgjorde en del av prästens lön före införande av kontantlön.^[1]

Tiondet har sitt ursprung redan i Gamla Testamentet (1 Mos. 14:20 och 5 Mos. 14:22). Än idag praktiseras frivilligt och anonymt tiondegivande, exempelvis av vissa medlemmar i svenska frikyrkor.

I Norden började det införas på 1000-talet, Island var först där det lagfästes år 1096, men först vid 1200-talets slut var det helt reglerat i Sverige.

Skatten blev naturligtvis olika beroende på vilka slags produkter varje landsända producerade.^[2] Enligt Upplandslagen från 1350 betalades sädestiondet med råg, vete, lin, hampa, rovor, ärtor, bönor och humle. Kvicktiondet kunde betalas med grisar, gäss, kalvar, lamm, fisk och gråverk (ekorrens vinterpäls). De som inte odlade något (till exempel hantverkare) kunde betala med kontanter. Vanligtvis gick 1/3 av tiondet till sockenprästen, och resten gick till sockenkyrkan (byggningssäd), biskopen och de fattiga. Det fanns dels ett sädestionde, (jordbruksprodukter), dels ett kvicktionde (djur).

I Dalalagen stadgas om tionde: "Bonde skall giva i tionde åt präst sin var tionde kalv eller en penning i stället, vart tionde lamm eller en penning i stället, var tionde gås eller ½ penning i stället, var tionde killing eller ½ penning i stället. Bonden skall rätt tionde göra av ärter, av humlegård, av lin var sextonde kärve, så ock av hampa, var tionde fisk av varje fångst vid lektid."^[2] I Hälsingland gällde det att utskifta tionde inte enbart av spannmål, kreatur och smör utan även av säl och gråverk, lax och annan fisk, skogsfågel och annat mindre villebråd, ja även av lårbogar av älg och björn.^[3]

En av de äldsta dokument som bevarats i Sverige är en påvlig bulla från Gregorius VII år 1081 där påven påbjuder att tionde ska erläggas. Åttio år senare nådde ännu en påvebulla Sverige. I den står det: "Så väl det nya som det gamla förbundets lag bjuder, att tionde skall lämnas åt prästerna och andra kyrkans tjänare. De, som samvetsgrant givit tionde av sin egendom, skola kunna förtjäna både det som jordiskt och det som himmelskt är och överflöda i allt gott. Men om någon gång hunger, brist eller fattigdom hemsöker världen, veten att det kommer helt visst av Guds vrede över att tionde ej gives! Ty Herren klagar över att vara i sina tjänares personer besviken. Sådan är, enligt den utmärkte läraren Augustini vittnesbörd, Guds heliga vana, att de, som icke giva tionde, skola bringas ned till tiondedelen av sin förmögenhet. Därföre, om I viljen av Gud vinna lön och förtjäna förlåtelse, given tionde och utskiften allmosor av de återstående nio delarna!"^[4]

Bullans påstående att Nya testamentet påbjuder tionden saknar bevis, och de ord som påstås komma från Augustinus är från en predikan som falskeligen tillskrivits kyrkofadern.^[4]

I samband med Västerås recess 1527 drogs 2/3 till kronan istället, (kronotionde) medan prästen fick behålla sin tredjedel. Kronotiondet avvecklades mellan åren 1885–1903, och prästens tionde avskaffades 1910.

Ett frivilligt tiondegivande praktiseras än i dag, bland annat av vissa medlemmar i kristna frikyrkor, som anonymt ger 10 procent av sin netto- eller bruttoinkomst till kyrkan och andra insamlingar.^[5][6]

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas medlemmar, mormonerna, betalar tionde till kyrkan.

• Allmosa
• Kollekt
• Offer
• Prästlönetillgångar
• Tiondehärbärge

• Tionde i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919)