Kubaspindalia – Wikipedia

Kubaspindalia
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSpindalior
Spindalidae
SläkteSpindalis
ArtKubaspindalia
S. zena
Vetenskapligt namn
§ Spindalis zena
Auktor(Linné, 1766)
Utbredning
Synonymer
  • Västlig streckhuvad tangara
  • Kubaspindalis

Kubaspindalia[2] (Spindalis zena) är en av fyra västindiska fågelarter i den nybildade familjen spindalior inom ordningen tättingar, alla tidigare med hemvist bland tangarorna.[3]

Kubaspindalian är en 15 centimeter lång fågel med en vikt på 21 gram.[4] Hanen är färgglatt mönstrad med ett svartvit horisontellt strimmig huvud och kontrasterande orange strupe, bröst och nacke. Resten av vuken är ljusgrå. Det finns två färgvarianter, i norr generellt med grön rygg, i söder generellt med svart.[4] Honan har liknande men mer utvattnad teckning på huvudet, med olivgrå ovansida, gråbrun undersida och en orange anstryckning på bröst, övergump och axlar.[5]

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Kubaspindalia delas in i fem underarter med följande utbredning:[3]

  • Spindalis zena zena – förekommer i centrala Bahamas
  • Spindalis zena townsendi – förekommer på stora Bahamasön, de Abacos och Green Turtle Cay
  • Spindalis zena pretrei – förekommer på Kuba, Isla de la Juventud och angränsande cays
  • Spindalis zena salvini – förekommer på stora Caymanön
  • Spindalis zena benedicti – förekommer på ön Cozumel (utanför Yucatáns kust i sydöstra Mexiko)

Arten är en sällsynt besökare i sydligaste Florida där den även häckade 2009 (underarten zena).[6]

Familjetillhörighet

[redigera | redigera wikitext]

Fram tills nyligen placerades arterna i släktet Spindalis i familjen tangaror (Thraupidae). DNA-studier visar dock de utgör en egen utvecklingslinje nära släkt tillsammans med likaledes karibiska och tidigare tangarorna i Nesospingus, Phaenicophilus och troligen Calyptophilus, men även Microligea palustris och Xenoligea montana, två arter som tidigare ansetts vara skogssångare.[7] Denna grupp står närmare skogssångare och trupialer än tangaror. Inom gruppen är de olika utvecklingslinjerna relativt gamla, där Spindalis skilde sig från närmaste släktingen Nesospingus för nio miljoner år sedan. Det gör att spindaliorna numera ofta lyfts ut i en egen familj, Spindalidae.[3] Andra behandlar hela gruppen som en enda familj, Phaenicophilidae.[8]

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

Fågelns naturliga habitat är subtropiska eller tropiska fuktiga låglänta eller bergsbelägna skogar, men ses även i ungskog. Underarten zena påträffas i tallskog.

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling. Den tros inte heller vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Beståndet uppskattas till 200 000 vuxna individer.[9]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2020 Spindalis zena . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 11 december 2021.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b] Sibley, David Allen (2000). The Sibley Guide to Birds. New York: Knopf. sid. 460. ISBN 0-679-45122-6 
  5. ^ Garrido, Orlando H.; Kirkconnell, Arturo (2000). Field Guide to the Birds of Cuba. Ithaca, NY: Comstock, Cornell University Press. sid. 205. ISBN 978-0-8014-8631-9 
  6. ^ Manfredi, Larry. ”Western Spindalis nesting, first U.S. record!”. South Florida Birding. http://southfloridabirding.com/html/Western%20Spindalis%20nesting.htm.  Arkiverad 4 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  7. ^ Barker, F.K., K.J. Burns, J. Klicka, S.M. Lanyon, and I.J. Lovette (2013), Going to Extremes: Contrasting Rates of Diversification in a Recent Radiation of New World Passerine Birds, Syst. Biol. 62, 298-320.
  8. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  9. ^ Partners in Flight. 2019. Avian Conservation Assessment Database, version 2019 Arkiverad 29 augusti 2020 hämtat från the Wayback Machine..

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]