Kyp – Wikipedia

Kyp, även kypkar, kyper och bytta är ett större kärl som används vid handpapperstillverkning. Benämningen används även för de kar som används vid traditionell färgning av garn och tyger, ibland benämnd som kypfärgning.

Vid hantverksmässig papperstillverkning förvaras "heltyget", massan, i en kyp under formningen av pappersarken.

Ordet kyp härstammar från nordtyskans küpe, eller kupe, som betyder balja eller tunna.^[1]

Standardutrustningen vid ett mindre pappersbruk under 1700- och början av 1800-talen bestod av en holländare som drevs av ett vattenhjul, en kyp, en kopparblåsa och en papperspress som drogs för hand med hjälp av ett spel. I valsverket rensades och hackades lumpen tillsammans med vatten och maldes till massa. Vid kypen arbetade ett kyplag om tre man, formaren (mästaren), guskaren (gesällen) och läggpojken (lärlingen).

Kypen fylldes med utspädd pappersmassa, så kallad mäld. I botten på kypen fanns en eldstad av koppar (blåsen), som eldades för att massan skulle få lämplig temperatur. Formaren fångade upp en lämplig mängd massa med en pappersform, och skakade den så att ett jämnt skikt med sammanflätade fibrer bildades. Pappersformen, en träram med silduk av metall, var det viktigaste redskapet som mästaren formade papperet med. De formar som användes för skriv- och tryckpapper försågs med påsydda figurer i metalltråd med olika motiv samt pappersbrukets och ofta även pappersmästares namn eller initialer. De bildade så kallade vattenmärken i pappersarken, vilka fungerade som en sorts varumärke.

Efter formningen tog guskaren vid och tryckte pappersarket mot en yllefilt. Läggaren lade därefter arken varvade med yllefiltar, tills det blivit en lämplig hög (post eller bunt), som sedan pressades så att vattnet rann ur. Pappersarken hängdes därefter upp på tork från stänger i taket.^[2]