Lotsbåt – Wikipedia

Lotsskonaren No 5 Elbe, 37 meter lång, i tjänst som lotsfartyg 1883-1924
Den svenska lotsbåten Pilot 756 SE vid Bönans lotsstation, i tjänst sedan 1985, fotograferad 2006

Lotsbåt är ett mindre fartyg, eller en större båt, som används för utsättning och hämtning av lots vid lotsning av lotspliktiga fartyg.

Lotsbåtar i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Lotsbåtarna, numera 72 (2024), ägs sedan 1950-talet i Sverige av Sjöfartsverket och finns placerade vid Sjöfartsverkets lotsstationer. Lotsbåtens besättning kallas båtman, som både kör båten och sköter båtarnas underhåll.

De tidigare seglande lotsbåtarna var allmogebåtar av de typer som användes på orten eller närliggande kuster. Lotsbåten förde ett storsegel med en röd duk insydd diagonalt i seglet. Under mörker fördes en lampa med vit och rött sken, kunde även vara med blinkande funktion. De var oftast privatägda av lotsarna som "enskilda tjänstebåtar" och privat ägare var det vanliga långt in på 1950-talet. Från omkring 1860 och fram till omkring 1900 anskaffades också omkring 80 seglande "kronolotskuttrar", vilka främst placerades på västkusten och vid de större lotsplatserna på ostkusten.[1] Lotsverket var också ägare till de tre isgående 17-meters stålbåtarna Sandhamn, Gävle och Sundsvall, som byggdes för Lotsverket under 1930-talet.[2]

Motoriseringen av lotsbåtarna startade 1905. De ökade kostnaderna för motorbåtarna gjorde att man övergick till att hålla gemensamt ägda tjänstebåtar, organiserat i ett enkelt bolag på varje lotsplats för sig.[1]

  1. ^ [a b] K.A.Sundin: Lotsbåtar - projektering och konstruktion, januari 2023 på lotsarnastockholm.se
  2. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Sundin

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]