M26 Pershing – Wikipedia

M26 Pershing
M26 i Tyskland, mars 1945.
Generella egenskaper
Typ	Stridsvagn
Besättning	5 (vagnchef, skytt, laddare, förare, hjälpförare)
Längd	6,33/8,65 m
Bredd	3,51 m
Höjd	2,78 m
Vikt	41,9 ton
Skydd och beväpning
Skydd	25-110 mm
Primär beväpning	90 mm M3 kanon
Sekundär beväpning	2 st Browning.30-06, Browning 12,7 mm lv-ksp
Mobilitet
Motor	Ford GAF 8-cylindrig bensin 373/336 kW (500/450 hk)
Upphängning	torsionsstav
Hastighet på väg	40 km/h
Kraft/vikt	12/11 hk/ton
Räckvidd	161 km

M26 Pershing var en tung stridsvagn som var i amerikansk tjänst i slutet av andra världskriget och Koreakriget.

M26 Pershing sattes in sent i andra världskriget (först i februari 1945) detta eftersom den amerikanska krigsmakten föredrog den medeltunga M4 Sherman som var lättare att massproducera och transportera över Atlanten. Förlusterna som de amerikanska stridskrafterna led mot de tunga tyska stridsvagnarna (Tiger I, Panther) har efter kriget lett till spekulationer om att det hade varit bättre om man satsat på M26 Pershing parallellt med M4 Sherman. Stridsvagnen är döpt efter generalen John Pershing. Den vidareutvecklades till Patton-serien med början av M46 Patton.

I januari 1945 anlände 20 stycken T26E3-stridsvagnar (försöksmodellen som senare standardiserades som M26) till Antwerpen. Detta som skedde som ett led i ett större program (Zebra Mission) där de amerikanska styrkorna sökte pröva ut bättre pansarvärnsvapen för att möta hotet från de nyare tyska stridsvagnarna (såsom Panther och Tiger II). Besättningarnas utbildning på de nya fordonen blev klar under februari 1945 varefter stridsvagnarna sattes in i strid.^[1] Ytterligare leveranser av 70 stycken T26E3-stridsvagnar skedde i mars och april 1945. Totalt 310 stycken T26E3-stridsvagnar levererades innan krigsslutet (varav 200 hann komma ut på förband), men det var endast de stridsvagnar som sattes in i februari som såg omfattande strider då Tysklands militär mer eller mindre kollapsade under de sista krigsveckorna.^[2]

Ett dussin T26E3-stridsvagnar (som nu typklassificerades som M26 efter att de godkänts för stridstekniska övningar) skickades till Okinawa då M4 Sherman-stridsvagnarna lidit oväntat stora förluster från japanska 47 mm pansarvärnskanoner under slaget om Okinawa. Striderna var dock över innan stridsvagnarna anlände till ön (21 juni 1945). Man förberedde nu dessa M26-stridsvagnar inför den förväntade invasionen av Japan, som aldrig blev av eftersom Japan kapitulerade innan denna gick av stapeln. M26-stridsvagnen deltog därför inte i striderna i Stillahavskriget.^[3]

M26-stridsvagnen såg sina mest omfattande strider under Koreakriget som började 25 juni 1950. I början av kriget var de sydkoreanska styrkorna dåligt rustade med pansarvärnsvapen att möta de nordkoreanska pansarstyrkorna med. De nordkoreanska T-34-85-stridsvagnarna kunde ostört leda invasionen, och de amerikanska styrkor som hastigt kastades in i striderna saknade i regel stridsvagnar då de kom från ockupationstjänst i Japan där de inte fanns så mycket bruk av dem. Man hittade tre M26-stridsvagnar i Japan som reparerades och skickades till Korea tillsammans med några lätta M24 Chaffee-stridsvagnar, men M26:orna bröt snart samman under stridens påfrestningar då de var i väldigt dåligt skick. Fyra stridsvagnsbataljoner från USA:s armé (utrustade med en blandning av M26- och M46-stridsvagnar) och ett kompani M26-stridsvagnar från USA:s marinkår skickades i hast till Korea. När de anlände till Korea i augusti 1950, var de amerikanska och sydkoreanska styrkorna hopträngda i ett litet område kring hamnstaden Busan. Hitintills hade de nordkoreanska T-34-85-stridsvagnarna kunnat dominera slagfältet, men nu vände stridslyckan för de amerikanska pansarstyrkorna. I strid med den lätta M24 Chaffee-stridsvagnen hade T-34:orna kunnat förstöra dem med högexplosiva granater, men detta lät sig inte göras mot de tyngre pansrade M26-stridsvagnarna.^[4]

Efter landstigningen vid Inchon i de nordkoreanska styrkornas rygg, rullades de nordkoreanska styrkorna upp med stöd från M26-stridsvagnarna mot den kinesiska gränsen. Kina grep nu in i striderna och de amerikanska styrkorna pressades återigen tillbaka söderut. I april 1951 hade de två sidorna etablerat ett blodigt dödläge vid den 38:e breddgraden och den rörliga fasen av kriget var över. Stridsvagnar spelade nu en mindre roll i kriget, hädanefter ägnade de sig främst åt infanteriunderstöd. Ledningen i Washington ansåg att stridsvagnar inte lämpade sig för den bergiga terrängen runt den 38:e breddgraden och inga fler stridsvagnsbataljoner skickades till Korea under resten av kriget. Inte heller nyare stridsvagnar som M47 Patton eller M41 Walker Bulldog skickades till Korea av samma skäl.^[5] När hotet från de nordkoreanska T-34-85-stridsvagnarna avtagit efter dödläget etablerats 1951, minskade M26-stridsvagnarnas popularitet bland amerikanska stridsvagnsbesättningar då fordonstypen var mekaniskt opålitligt vilket mest berodde på motorn som var samma som satt i den lättare M4A3E8 Sherman-stridsvagnen.^[6]

Mindre än hälften av alla stridsvagnar som skickades till Korea 1950 var M26- eller M46-stridsvagnar De amerikanska pansartrupperna i Korea fick 1326 stridsvagnar, vilket inkluderade 309 stycken M26 Pershing, 200 stycken M46 Patton, 679 stycken M4A3E8 Sherman och 138 stycken M24 Chaffee.^[7] M26-stridsvagnen drogs tillbaka från tjänstgöring kort efter Koreakriget, och de vidareutvecklade M46- och M46A1-stridsvagnarna ersattes från och med februari 1957 av de mer moderna varianterna M47 och M48 Patton.^[7]

Under det sena 1940-talet började USA överföra stridsvagnar till sina allierade i Europa, men de var för det mesta M4 Sherman-stridsvagnar. På grund av Koreakrigets utbrott var det brist på M26-stridsvagnar, så få överfördes till USA:s allierade i Nato. Efter att Koreakriget återupplivat den amerikanska stridsvagnsindustrin föredrog man att exportera M47 Patton istället. Detta resulterade i att en del europeiska arméer fick ett litet antal M26- och M46-stridsvagnar för att de skulle kunna bekanta sig med Patton-stridsvagnarna, och endast Frankrike, Belgien och Italien tog emot ett större antal av dem. Man hade planerat att leverera M26-stridsvagnar till fler Natoländer, men på grund av Koreakriget så finansierade USA inköp av den brittiska Centurion-stridsvagnen till Nederländerna och Danmark istället.^[8]

• T26E3: försöksmodell beväpnad med en M3-kanon med mynningsbroms, senare standardiserad som M26.
• M26A1: en M26 beväpnad med en M3A1-kanon med krutgasejektor.
• M26A1E2: försöksmodell med en längre T15E1/E2-kanon.
• M26E1 och M26E4: har delad ammunition och en längre kanon.
• M26E2: utrustad med en förbättrad motor. M26E2 kom att bli M46 Patton.
• T26E2: senare standardiserad som M45, en M26 med 105-millimeters haubits och något annorlunda torn.
• T26E5: utrustad med tjockare pansar (upp till 279 mm).