Max Frisch – Wikipedia

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Max Frisch
Max Frisch, 1974.
Född	Max Rudolf Frisch 15 maj 1911[1][2][3] Zürich[4]
Död	4 april 1991[1][2][3] (79 år) Zürich[5]
Medborgare i	Schweiz[6]
Utbildad vid	ETH Zürich Zürichs universitet
Sysselsättning	Författare[7][8][9], manusförfattare, filosof[10], journalist[9], biograf, dagboksskrivare, dramatiker[9], arkitekt[11], poet
Maka	Gertrud Frisch-von Meyenburg (g. 1942–1959) Marianne Frisch (g. 1968–1979)[12]
Partner	Ingeborg Bachmann (1958–1963) Käte Schnyder-Rubensohn
Barn	Ursula Priess (f. 1943)
Utmärkelser
Conrad Ferdinand Meyer-priset (1938) Wilhelm Raabe-priset (1954)[13] Charles Veillon-priset i tyska (1958) Georg Büchnerpriset (1958) Jerusalempriset (1965) Schiller-Gedächtnispreis (1965) Grosser Schillerpreis (1973) Tyska bokhandelns fredspris (1976)[14] Kommendör av Arts et Lettres-orden (1984) Common Wealth Award of Distinguished Service (1985) Neustadtpriset (1986) Staden Düsseldorfs Heinrich Heine-pris (1989) Hedersdoktor vid universitetet i Birmingham Hedersdoktor vid Technische Universität Berlin
Redigera Wikidata

Max Frisch, född 15 maj 1911 i Zürich, död 4 april 1991 i Zürich, var en schweizisk författare och arkitekt.

Åren 1930–1932 studerade Frisch germanistik vid Zürichs universitet, men han tvingades avbryta studierna i förtid vid sin faders död. År 1936 återupptog han sina studier, den här gången inom arkitektur, och avlade 1940 sin arkitektexamen vid Eidgenössische Technische Hochschule i hemstaden. År 1942 öppnade han sin egen arkitektbyrå. Mellan 1946 och 1951 författade Frisch dramer, vilka anknyter till den då aktuella efterkrigstiden. Han stängde sin arkitektbyrå 1955 och började författa på heltid. År 1958 mottog han Georg Büchner-priset.

Frisch hade ett förhållande med Ingeborg Bachmann från 1958 till 1963.

I sitt författarskap gav Frisch uttryck för tvivel på den bestående ordningen och var internationalist och en motståndare till inskränkt borgerlighet. Han avled till följd av cancer.

• Jürg Reinhart (roman, 1934)
• Santa Cruz (pjäs, 1947)
• Greve Öderland (pjäs, 1951)
• Stiller (roman, 1954) (Anklagelsen, översättning Margareta Nylander, AWE/Geber, 1957) (Stiller, översättning Margareta Nylander, kompletterad och reviderad av Frederik Sjögren, Alba, 1979)
• Homo faber (roman, 1957) (Homo faber, översättning Margareta Nylander, Almqvist & Wiksell/Geber, 1958)
• Biedermann und die Brandstifter (pjäs, 1958) (Biedermann och pyromanerna, översättning Erwin Leiser, Bonnier, 1964)
• Andorra (pjäs, 1961) (Andorra, översättning Olof Molander, Bonnier, 1964; tillsammans med Biedermann och pyromanerna) (Andorra, översättning Birger Bjerre, Gleerup, 1972)
• Mein Name sei Gantenbein (roman, 1964) (Jag föreställer mig, översättning Ingegärd Martinell, Bonnier, 1966)
• Montauk (roman, 1975) (Montauk, översättning Sven Lindner, Bonnier, 1976)
• Der Mensch erscheint im Holozän (1979) (Människan uppträder under holocen: en berättelse, översättning Ulrika Wallenström, Bonnier, 1980)
• Blaubart (1982) Blåskägg: en berättelse, översättning Ulrika Wallenström, Bonnier, 1983)

• Georg Büchner-priset 1958
• Schiller-Gedächtnispreis 1965
• Friedenspreis des Deutschen Buchhandels 1976
• Neustadtpriset 1986
• Asteroiden 14836 Maxfrisch^[15]

• Wikimedia Commons har media som rör Max Frisch.
  Bilder & media
• Max Frisch i Libris