Metamaterial – Wikipedia

Metamaterial är artificiella material som framställts för att uppvisa egenskaper som inte återfinns i naturen. Ett av de mest kända exemplen är osynlighetsmaterial, som kan leda ljus eller radiovågor runt ett objekt, så att det inte syns.^[1] De har redan blivit så mångsidiga och långt utvecklade att de börjat figurera i sammanhang som Nobelpriset i fysik.^[2]

Jämförelse av strålgången hos ett vänsterhänt metamaterial med ett vanligt ljusbrytande material

Elektromagnetiska metamaterial

Inom modern fysik och elektromagnetism (särskilt inom optik och fotonik) är metamaterial numera en subdisciplin. I Sverige är exempelvis just institutionen för Optik och Fotonik vid KTH i Kista engagerad.^[3]

Bland uppfinningar som nu (okt 2013) är högaktuella finns en liten och energisnål satellitmottagare, med vars hjälp man kan koppla upp sig till bredband precis var som helst på jorden. Den här typen av antenner kan också komma till användning i mycket känsliga avståndssensorer som behövs för självstyrande bilar. Ett tredje konkret exempel handlar om bättre och säkrare magnetkameror inom sjukvården. ^[4]^[5]

Fysikern John Pendry på Imperial College London har förutom dessa tillämpningar blivit känd för att kunna göra föremål osynliga.

Referenser

^ Hapgood, Fred (Från April 2009 utgåvan; publicerad online 2009-03-10). ”Metamaterial Revolution: The New Science of Making Anything Disappear” (Fritt tillgänglig tidskriftsartikel. Fyra sidor.). Discover Magazine: s. 2. Arkiverad från originalet den 31 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190331151639/http://discovermagazine.com/2009/apr/10-metamaterial-revolution-new-science-making-anything-disappear. Läst 4 mars 2010.
^ Marcus Hansson; Nu kommer produkterna byggda av metamaterial, Sveriges radio, Vetenskap & miljö (2013-10-03).
^ Nanophotonics group Arkiverad 15 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine., Prof. Min Qiu. Kungliga Tekniska Högskolan.
^ McDonald, Kim (21 mars 2000). ”UCSD Physicists Develop a New Class of Composite Material with 'Reverse' Physical Properties Never Before Seen”. UCSD Science and Engineering. http://ucsdnews.ucsd.edu/newsrel/science/mccomposite.htm. Läst 17 december 2010.
^ Pendry, John B.; Smith, David R. (2006). ”The Quest for the Superlens” (Free PDF downlaod). Scientific American 295: sid. 60. doi:10.1038/scientificamerican0706-60. Arkiverad från originalet den 2011-07-17. https://web.archive.org/web/20110717081913/http://www.cmth.ph.ic.ac.uk/photonics/Newphotonics/pdf/sciam-pendry-4a.pdf. Arkiverad 17 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 17 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110717081913/http://www.cmth.ph.ic.ac.uk/photonics/Newphotonics/pdf/sciam-pendry-4a.pdf. Läst 3 april 2013.

Externa länkar

ETA research group. Prof. Christophe Caloz. Polytechnique Montréal.
Metamaterials. Electromagnetics Group. George Eleftheriades. University of Toronto.
The Engheta Group. Nader Engheta. University of Pennsylvania.

[Discv-mag-2009-03-10-1] Hapgood, Fred (Från April 2009 utgåvan; publicerad online 2009-03-10). ”Metamaterial Revolution: The New Science of Making Anything Disappear” (Fritt tillgänglig tidskriftsartikel. Fyra sidor.). Discover Magazine: s. 2. Arkiverad från originalet den 31 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190331151639/http://discovermagazine.com/2009/apr/10-metamaterial-revolution-new-science-making-anything-disappear. Läst 4 mars 2010.

[2] Marcus Hansson; Nu kommer produkterna byggda av metamaterial, Sveriges radio, Vetenskap & miljö (2013-10-03).

[3] Nanophotonics group Arkiverad 15 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine., Prof. Min Qiu. Kungliga Tekniska Högskolan.

[UCSD-press-release-4] McDonald, Kim (21 mars 2000). ”UCSD Physicists Develop a New Class of Composite Material with 'Reverse' Physical Properties Never Before Seen”. UCSD Science and Engineering. http://ucsdnews.ucsd.edu/newsrel/science/mccomposite.htm. Läst 17 december 2010.

[quest-5] Pendry, John B.; Smith, David R. (2006). ”The Quest for the Superlens” (Free PDF downlaod). Scientific American 295: sid. 60. doi:10.1038/scientificamerican0706-60. Arkiverad från originalet den 2011-07-17. https://web.archive.org/web/20110717081913/http://www.cmth.ph.ic.ac.uk/photonics/Newphotonics/pdf/sciam-pendry-4a.pdf. Arkiverad 17 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 17 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110717081913/http://www.cmth.ph.ic.ac.uk/photonics/Newphotonics/pdf/sciam-pendry-4a.pdf. Läst 3 april 2013.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]