Kväveoxider – Wikipedia

Kväveoxider är föreningar av syre och kväve eller en blandning av sådana föreningar:

Inom atmosfärkemi, luftföroreningar och besläktade områden avser kväveoxider NOx (NO och NO2).[1][2]

Bara de tre förstnämnda kan isoleras vid rumstemperatur. N2O3, N2O4 och N2O5 sönderfaller snabbt vid rumstemperatur. NO3, N4O, och N(NO2)3 är mycket reaktiva.

N2O är stabil och tämligen icke-reaktiv i rumstemperatur, medan NO och NO2 är rätt reaktiva men rätt stabila när de isolerats.

Illustrationer

[redigera | redigera wikitext]

NOx är ett samlingsnamn för de oxider av kväve som uppstår vid förbränning vid höga temperaturer, särskilt i förbränningsmotorer. Främst uppstår kvävemonoxid (NO), som oxideras i luft till kvävedioxid (NO2). Kvävedioxid reagerar sedan med vattenmolekyler (H2O) i luften och bildar salpetersyra (HNO3). NO och NO2 kallas också nitrösa gaser.

Kväveoxiders inverkan på ozonskiktet

[redigera | redigera wikitext]

Det bildas naturligt kväveoxider på jordytan genom mikrobiologiska processer och uppe i Jordens atmosfär genom kosmisk strålning som till exempel röntgenstrålning. Men också flygplan, konstgödning och kärnvapenexplosioner skapar kväveoxider som verkar skadande på ozonlagret. Samtidigt bidrar kväveoxider till att ozon bildas.[3]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Nitrogen oxide, 26 augusti 2012.
  1. ^ United States Clean Air Act, 42 U.S.C. § 7602
  2. ^ Seinfeld, John H.; Pandis, Spyros N. (1997), Atmospheric Chemistry and Physics: From Air Pollution to Climate Change, Wiley-Interscience, ISBN 0-471-17816-0 
  3. ^ Titel: Naturen i fokus / sid:63 / Förlag: Focus, Esselte Focus Uppslagsböcker AB, Stockholm 1984, / Huvudredaktör: Professor Kai Curry-Lindahl / ISBN 91-20-04974-9