Neo-aristotelisk analys – Wikipedia

Neo-aristotelisk analys, även kallad traditionell eller klassisk retorikanalys är en vanlig analysmetod inom ämnet retorik. Metoden introduceras och lärs ut på grundläggande nivå i de flesta retorikutbildningar, exempelvis i Bo Renbergs Retorikanalys, och används för att studera ett retoriskt objekt ur ett helhetsperspektiv.

Bakgrund

Namnet neo-aristotelisk, som kan översättas till ny-aristotelisk, kommer av att analysmetoden har sitt ursprung i ett nytt perspektiv på Aristoteles tankar. År 1925 presenterade Herbert A. Wichelns vad som skulle komma att bli grunden till metoden när han i The literary criticism of oratory listade element som han menade borde beröras i studien av ett tal. Wichelns lyfte till exempel fram talarens karaktär, publik, budskap, argumentation, disposition och framförande. Hans teori, inspirerad av den gamla retorikkanon i form av inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio, ligger till grund för den neo-aristoteliska analysmetoden vilken även blev den första analysmetoden inom ämnet kommunikation.^[1]

Användning

Den neo-aristoteliska analysmetoden har genom historien använts främst på tal och är i dag en mer vanlig vid analys av rationell argumentation snarare än berättande.^[2]

Analyssteg

En neo-aristotelisk analys behandlar textens kontext, disposition, argumentationsmedel, argumentation och stil.^[3]

Kontext

Vid en analys av kontexten studeras de faktorer som utöver de faktiska orden påverkar mottagaren. Till kontexten hör genre, den retoriska situationen, publiken, det retoriska problemet samt talaren.^[4]

Disposition

Här studeras hur objektet är organiserat och hur det förhåller sig till retorikens grundläggande dispositionsmodell med inledning, bakgrund, tes, argumentation och avslutning.^[5]

Argumentationsmedel

Vid en analys av objektets argumentationsmedel studeras i vilken utsträckning och med vilket resultat som avsändaren använder sig av den klassiska retoriklärans tre grundläggande medel för att övertyga: ethos, logos och pathos.^[6]

Argumentation

Här studeras argumentationen mer ingående för att upptäcka vilken tes som förs på vilka grunder.^[7]

Stil

Stilen syftar på det estetiska i objektet. Här undersöks stilnivån, stilfigurer och, för ett tal, själva framförandet (actio).^[8]

Se även

Neoaristotelism

Referenser

^ Foss, Sonja K. (2009), Rhetorical Criticism. Exploration & Practice. (4:e uppl.), Long Grove: Waveland Press, s. 22
^ Kuypers, Jim A (2009), Rhetorical critisism, Lexington Books, s. 40
^ Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur
^ Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 16
^ Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 24–25
^ Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 26
^ Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 30–36
^ Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 36-40

[1] Foss, Sonja K. (2009), Rhetorical Criticism. Exploration & Practice. (4:e uppl.), Long Grove: Waveland Press, s. 22

[2] Kuypers, Jim A (2009), Rhetorical critisism, Lexington Books, s. 40

[3] Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur

[4] Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 16

[5] Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 24–25

[6] Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 26

[7] Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 30–36

[8] Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 36-40

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]