Nicolai Hartmann – Wikipedia

Nicolai Hartmann
Född20 februari 1882[1][2][3]
Riga[4]
Död9 oktober 1950[5][1][2] (68 år)
Göttingen[4]
Medborgare iTyskland
Utbildad vidPhilipps-Universität Marburg[6]
Dorpats kejserliga universitet
SysselsättningFilosof, universitetslärare, författare
ArbetsgivareGöttingens universitet
Philipps-Universität Marburg
Kölns universitet
Humboldt-Universität zu Berlin
Redigera Wikidata

Nicolai Hartmann, född 19 februari 1882 i Riga, död 9 oktober 1950 i Göttingen, var en balttysk filosof.

Hartmann var i tur och ordning professor vid Marburgs, Kölns och Berlins universitet. Efter kriget undervisade han i Göttingen. Han var lärjunge till Hermann Cohen, till Paul Natorp och först anhängare av nykantianismen. Från denna tid härleder sig hans arbete Platos Logik des Seins (1909). Hartmann närmade sig senare Edmund Husserls fenomenologi och företrädde kunskapsteoretiskt en realistisk ståndpunkt, framlagd i boken Grundzüge einer Metaphysik der Erkenntnis (1921). Delvis fullföljande Max Schelers tankar och stödd på aristoteliska läror utgav han i sin Ethik (1926) ett system för den materiala värdeetiken, i avgjord motsättning till Kants formella och imperativistiska etik.

  1. ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: hartmann-nicolai.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Internet Philosophy Ontology project, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Internet Philosophy Ontology project, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Гартман Николай”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  5. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Гартман Николай”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 27 september 2015.[källa från Wikidata]
  6. ^ Mathematics Genealogy Project.[källa från Wikidata]