Per Lindberg (regissör) – Wikipedia

Per Lindberg
Född5 mars 1890
Adolf Fredriks församling[1], Sverige
Död7 februari 1944 (53 år)
Hedvig Eleonora församling[1], Sverige
BegravdNorra begravningsplatsen[2][3][4]
kartor
Medborgare iSverige
Sysselsättningregissör, manusförfattare, författare, teaterchef
MakaSigne Blaustein
(g. 1919–)[1]
FöräldrarAugust Lindberg[1]
Augusta Lindberg[1]
SläktingarStina Bergman (syskon)
Redigera Wikidata

Per August Lindberg, född 5 mars 1890 i Stockholm, död 7 februari 1944 på samma ort, var en svensk skådespelare, regissör, manusförfattare, författare och teaterchef. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. [5]

Lindberg sågs som en genialisk regissör och inspirerades av Max Reinhardt och den expressionistiska 1920-talsfilmen från Tyskland. Han drömde om en teater för folket, där endast det yppersta inom teatern skulle ges till masspubliken.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt

[redigera | redigera wikitext]

Lindberg var son till skådespelarna August och Augusta Lindberg samt bror till författaren Stina Bergman som var gift med Hjalmar Bergman.[6] Trots att han tidigt visade sin humanistiska begåvning gick han i Norra Real snarare än i ett latinläroverk.[7] Redan som skolpojke fick Lindberg följa med sin far på en teaterresa till Berlin, där han imponerades av den tyske regissören Max Reinhardts uppsättningar av En midsommarnattsdröm och Wedekinds Frühlingserwachen.[8] Som gymnasist var han med i Saga, Norra Reals litterära skolförening, där han bland annat gjorde uppläsningar ur Ibsens Brand och Peer Gynt. Våren 1909 avlade han studentexamen och på hösten skrev han in sig vid Stockholms högskola, där han fick Karl Warburg som professor i litteraturhistoria.[9] I de humanistiska kretsarna på högskolan träffade han även sin blivande hustru, Signe Blaustein, som han gifte sig med 1919.[10]

Läsåret 1911–1912 gjorde Lindberg ett avbrott i studierna för att följa med fadern på dennes turné genom Nordamerika.[10] Planen var att fadern skulle utföra sin berömda Stormen-recitation, men då turnén inledningsvis gick knackigt byttes recitationen ut mot ett nordiskt program som passade den skandinaviska utvandrarpubliken bättre.[11] I samband med detta fick också Per Lindberg göra scendebut, då han i Chicago den 21 januari 1912 gestaltade prins Erik i Strindbergs Gustav Vasa, mot fadern i titelrollen. Han stod dessutom för regin av pjäsen.[12] Senare under turnén spelades även Johan Ulfstierna, med Per Lindberg i registolen och i rollen som Helge.[13]

I november 1915 gjorde Max Reinhardt och Deutsches Theater ett gästspel på Operan i Stockholm, och Lindberg fick tillfälle att träffa tysken, som sade att han var välkommen till Berlin om han ville resa utomlands och studera teater.[14] 1916 blev Lindberg filosofie kandidat och redan i december 1917 licentiat. Direkt efter examen reste han till Berlin för att söka upp Reinhardt, mitt under brinnande världskrig.[15] Han tillbringade våren 1918 i Berlin, undervisad av Reinhardt, en vistelse vars lärdomar kom att prägla hans framtida konstnärskap.[16]

Lorensbergsteatern

[redigera | redigera wikitext]
Scenografiskiss för Till Damaskus III, 1922.

Hösten 1918 blev Lindberg förste regissör vid Lorensbergsteatern i Göteborg,[17] och 1919–1923 var han teaterchef där.[6] Med Lindberg som teaterchef och Knut Ström som scenograf[18] sattes en stor mängd pjäser upp på Lorensbergsteatern, med betoning på det tyngre skådespeleriet snarare än en underhållningsrepertoar. Spelåret 1919–1920 sattes arton program upp, 1920–1921 sexton (samt ett Reinhardt-gästspel), 1921–1922 nitton och 1922–1923 tjugoen.[19] Nio av uppsättningarna var av Shakespeare: tragedierna Hamlet (i två iscensättningar, 1920 och 1922), Kung Lear, Othello och Romeo och Julia samt komedierna Som ni behagar, Köpmannen i Venedig, Trettondagsafton och Förväxlingar. Av Strindberg spelades tio pjäser, av Shaw fyra och av Hjalmar Bergman tre.[20]

Premiärerna på Lorensbergsteatern sågs som stora begivenheter i Teatersverige, och även Stockholmstidningarna skickade recensenter till Göteborg.[21] Bland de främsta konstnärliga framgångarna märks Ibsens Peer Gynt, med omväxlande John Ekman och Gösta Cederlund i titelrollen (1919),[22] Strindbergs Mäster Olof, med Olof Sandborg i titelrollen samt Tekla Sjöblom och Georg Blickingberg (1920),[23] Shakespeares Som ni behagar (1920)[24], Hamlet, med Gabriel Alw i titelrollen (1920),[25] Strindbergs Folkungasagan (1920),[26] Kung Lear, med Lars Hanson i titelrollen (1921), Othello, med Blickingberg i titelrollen (1921),[27] Romeo och Julia (1922)[28] och Strindbergs Till Damaskus III, i regi av Knut Ström och med dekor av Sandro Malmquist (1922).[29] Varvat med de stora uppsättningarna satte man även upp intimare kammarspel.[30]

Göteborgspubliken visade sig dock vara mindre imponerad av Lorensbergsteaterns stora uppsättningar än recensenterna, och teatern började ganska snart gå med förlust. Staden hade också ett för litet befolkningsunderlag för att i längden kunna behålla en teater av yppersta konstnärliga kvalitet. Ett annat skäl till det dåliga resultatet var den depression som drabbat landet,[31] och ytterligare ett att Lindberg inte skydde några kostnader: Till Folkungasagan hade man anlitat 150 statister och importerat dräkter och rustningar från Tyskland; slutnotan för pjäsen blev 88 000 kronor, men publiken svek.[26] Teatern spelade in mindre och mindre pengar för vart år under Lindbergs konstnärliga ledning,[32] och våren 1923 bestämde han sig för att lämna den.[33]

Vidare teaterkarriär

[redigera | redigera wikitext]

Efter tiden på Lorensbergsteatern var Lindberg förste regissör vid Komediteatern och Konserthusteatern i Stockholm 1925–1927, vid Dramaten 1927–1928, och var därefter teaterchef vid Radiotjänst 1929–1931.[6]

1931 regisserade han Gösta Ekman och Zarah Leander i en berömd moderniserad version av Glada änkan på Stockholms konserthus, som han och Ekman hade hyrt i ett försök att realisera sina idéer om en folkteater. Lindberg och Ekman ansökte därefter om att få ta över ledningen av Dramaten, men fick avslag och Lindberg erbjöds i stället ett regiuppdrag vid den kungliga scenen. Han tackade emellertid nej till erbjudandet eftersom han ansåg att teaterns organisation var "alldeles för byråkratisk för att kunna tjäna som bas för vad jag menar med sunt teatraliskt skapande."[34] 1935–1936 var han chef för Vasateatern i Stockholm. Han hade även regiuppgifter vid Nationaltheatret i Oslo, Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Den Nationale Scene i Bergen och People's National Theatre i London.[6]

Lindberg var även teaterskribent för Stockholms-Tidningen 1930, Nya Dagligt Allehanda 1937–1938 och var filmrecensent i Dagens Nyheter 1938–1939. Han skrev flera verk om teater, bland annat en biografi om vännen Gösta Ekman.[6][34]

Filmkarriär

[redigera | redigera wikitext]

Inom filmen hade Lindberg en ojämn karriär. På 1920-talet knöts han till Bonnierfilm, och regisserade det nystartade bolagets första två filmer, Anna-Clara och hennes bröder och Norrtullsligan (båda 1923). I samband med premiären av Anna-Clara krävde Lindberg att hans namn skulle strykas från affischerna eftersom Bonnierfilm mot hans vilja avlägsnat vissa stiliserade fantasiavsnitt ur filmen. Han slutade därefter filma under en lång period.[34] 1939 återkom han till filmen med rysaren Gubben kommer för Svensk Filmindustri. Filmen var baserad på en roman av Gösta Gustaf-Janson och hade Victor Sjöström i huvudrollen, och fick god kritik.[35] Därefter regisserade Lindberg i tät följd fyra filmer för SF, bland annat Juninatten med Ingrid Bergman och arbetarklassfilmen Stål.[34] Från 1941 var han chef för det nystartade filmbolaget Luxfilm,[6] för vilket han regisserade filmerna I paradis... och Det sägs på stan (båda 1941). Filmerna hade stockholmspremiär samtidigt, och fick dålig kritik. I paradis... sablades ner som ett erotiskt pekoral och Det sägs på stan klandrades för ett kaotiskt bildspråk. Lindberg skrev därefter ett manus till Tänk, om jag gifter mig med prästen, men manuset ersattes med ett av regissören Ivar Johansson, och Lindberg blev i stället produktionsledare för filmen.[34]

Filmografi

[redigera | redigera wikitext]

Enligt Svensk filmdatabas:[34]

Regi
Manus
Produktionsledare

Teater

[redigera | redigera wikitext]

Regi (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]
År Produktion Upphovsmän Teater
1922 Bröllopsdagar
Les Noces d'argent		 Paul Géraldy Lorensbergsteatern
Vi och de våra
Loyalties		 John Galsworthy Lorensbergsteatern
1926 Spegelgalleriet
La gallerie des glaces		 Henry Bernstein Komediteatern
Hjälten på den gröna ön
The Playboy of the Western World		 John Millington Synge Komediteatern[36]
1928 Hoppla, vi lever!
Hoppla, wir leben!		 Ernst Toller Dramaten
Diktatorn
Le Dictateur		 Jules Romains Dramaten
Han som fick leva om sitt liv
Pär Lagerkvist Dramaten
Sällsamt mellanspel
Strange Interlude		 Eugene O'Neill Dramaten
1929 Ringen du gav mig
Oscar Rydqvist Dramaten
Ärans fält
What Price Glory?		 Maxwell Anderson och Laurence Stallings Dramaten
Kung Lear
King Lear		 William Shakespeare Dramaten
1931 Hans nåds testamente
Hjalmar Bergman Vasateatern[37]
Skomakarkaptenen i Köpenick
Der Hauptmann von Köpenick		 Carl Zuckmayer Vasateatern[37]
En japansk tragedi
The Faithful		 John Masefield Konserthusteatern[38]
1932 Frihetsligan
Jean Musse ou L'École de l'hypocrisie		 Jules Romains Vasateatern[39]
1933 Hela havet stormar
Musical chairs		 Ronald Mackenzie
Översättning Gustaf Linden		 Blancheteatern
April, april
Twelfth Night		 William Shakespeare Blancheteatern
1934 Hamlet
William Shakespeare Vasateatern[40][41]
Treklang
Helge Krog Blancheteatern
Per Gynt
Peer Gynt		 Henrik Ibsen
Översättning Olov Lundgren		 Kungliga Operan
Långfredag
Good Friday		 John Masefield Vasateatern[42]
Män i vitt
Men in White		 Sidney Kingsley Vasateatern[43]
Domino
Marcel Achard
Översättning Edvard Alkman		 Blancheteatern
Bödeln
Pär Lagerkvist Vasateatern[44]
1935 Fedja eller Det levande liket
Живой труп, Zhivoi trup		 Leo Tolstoj Vasateatern[45]
Flickan i frack
Hjalmar Bergman Vasateatern
(Regi tillsammans med Karl Kinch)
Sådana tider
Les Temps difficiles		 Édouard Bourdet Vasateatern
Noak
Noé		 André Obey Vasateatern
Kamratäktenskap
The Dominant Sex		 Michael Egan Vasateatern
Innanför grindarna
Within The Gates		 Sean O'Casey Vasateatern
Köpmannen i Venedig
The Merchant of Venice		 William Shakespeare Vasateatern[46]
1936 Den store guden Brown
The Great God Brown		 Eugene O'Neill Vasateatern
Därom tiger munnen
Un taciturne		 Roger Martin du Gard Blancheteatern
Han som ville bli bedragen
Le cocu magnifique		 Fernand Crommelynck Vasateatern[47]
Melodien som kom bort
Melodien der blev væk		 Kjeld Abell Vasateatern
Tolvskillingsoperan
Die Dreigroschenoper		 Bertolt Brecht och Kurt Weill Riksteatern[48]
1937 Därom tiger munnen
Un taciturne		 Roger Martin du Gard Blancheteatern
Fredens födelse
Georg Stiernhielm Skansens friluftsteater
1938 Professor Mamlock
Friedrich Wolf Blancheteatern
1940 Jag ska ha ett barn
Jeg skal ha' et barn		 Ejnar Howalt Vasateatern
1941 Peer Gynt
Henrik Ibsen Riksteatern[49]
Midsommardröm i fattighuset
Pär Lagerkvist Blancheteatern
1942 Sagan
Hjalmar Bergman Dramatikerstudion
1943 Rus
Rudolf Värnlund Blancheteatern
Herr Blink går över alla gränser
Lars-Levi Laestadius Vasateatern
1944 Mans kvinna
Vilhelm Moberg Vasateatern
tillsammans med Gösta Folke
Tiggarens opera
The Beggar's Opera		 John Gay och Johann Christoph Pepusch Kungliga operan
slutförd av Naima Wifstrand[50]

Roller

[redigera | redigera wikitext]
År Roll Produktion Regi Teater
1935 Ateisten Innanför grindarna
Sean O'Casey		 Per Lindberg Vasateatern[51]

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Tillkomsten av Strindbergs "Mäster Olof" jämte en undersökning av de två första texterna. Skrifter från Stockholms högskolas litteraturhistoriska seminarium, 99-0393264-2 ; 1. Stockholm: Bonnier. 1915. Libris 8390201 
  • Dagar i Kastilien. Stockholm: Bonnier. 1924. Libris 1486725 
  • ”Teatern som kulturfaktor: för Studiekamraten”. Studiekamraten (Tollarp : Studiekamraten, 1918-1993) 1926 (8:23/24),: sid. 15-16. 1926. ISSN 0039-3452. ISSN 0039-3452 ISSN 0039-3452.  Libris 2220277
  • Regiproblem: Spridda artiklar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 1927. Libris 1338660 
  • Kring ridån: studier i teaterns utveckling under femtio år. Stockholm: Bonnier. 1932. Libris 468012 
  • Gösta Ekman: skådespelaren och människan. Stockholm: Natur och Kultur. 1942. Libris 2031263 
  • Baletten under fyra sekler. Stockholm: Natur och kultur. 1943. Libris 1410832 
  • August Lindberg: skådespelaren och människan : interiörer från 80- och 90-talens teaterliv. Stockholm. 1943. Libris 272080 
  • Anders de Wahl. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 1944. Libris 1410834  (med Sten af Geijerstam)
  • Bakom masker. Stockholm. 1949. Libris 175911 
  • Folkteatern. Tidens teaterböcker. Stockholm: Tiden. 1957. Libris 283359 

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e] Per A Lindberg, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 10441.[källa från Wikidata]
  2. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 4 juni 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Lindberg, PER AUGUST, Svenskagravar.se, läs online, läst: 25 maj 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Sten nr 86 – Per och August Lindberg, Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 4 juni 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ Hitta graven
  6. ^ [a b c d e f] Lindberg, Per August i Vem är det 1943
  7. ^ Munthe, s. 13.
  8. ^ Munthe, s. 14.
  9. ^ Munthe, s. 15–16.
  10. ^ [a b] Munthe, s. 18.
  11. ^ Munthe, s. 18–20.
  12. ^ Munthe, s. 22.
  13. ^ Munthe, s. 23.
  14. ^ Munthe, s. 27.
  15. ^ Munthe, s. 28.
  16. ^ Munthe, s. 30–34.
  17. ^ Munthe, s. 34.
  18. ^ Romdahl, s. 42.
  19. ^ Romdahl, s. 39–40.
  20. ^ Romdahl, s. 40.
  21. ^ Romdahl, s. 47.
  22. ^ Romdahl, s. 49–51.
  23. ^ Romdahl, s. 51–52.
  24. ^ Romdahl, s. 52–56.
  25. ^ Romdahl, s. 56–58.
  26. ^ [a b] Romdahl, s. 58–61.
  27. ^ Romdahl, s. 66–67.
  28. ^ Romdahl, s. 67–70.
  29. ^ Romdahl, s. 74–75.
  30. ^ Romdahl, s. 48–49, 50.
  31. ^ Romdahl, s. 79.
  32. ^ Romdahl, s. 72.
  33. ^ Romdahl, s. 77.
  34. ^ [a b c d e f] Per Lindberg på Svensk Filmdatabas
  35. ^ Gubben kommer på Svensk FilmdatabasGubben kommer på Svensk Filmdatabas
  36. ^ ”Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 10. 12 november 1926. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-11-12/308/10. Läst 2 augusti 2015. 
  37. ^ [a b] Teateralmanack 1931 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1931 (1932) s. 170
  38. ^ Bo Bergman (12 december 1931). ”Österländskt på Ekmans-teatern: 'En japansk tragedi' gjorde stor lycka”. Dagens Nyheter: s. 1. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1931-12-12/338/1. Läst 3 januari 2016. 
  39. ^ Bo Bergman (15 april 1932). ”Frihetsligan”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1932-04-15/101/14. Läst 27 augusti 2015. 
  40. ^ ”Hamlet”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14433&pos=365. Läst 14 juli 2015. 
  41. ^ Svenska Dagsbladets årsbok 1934 s. 184
  42. ^ ”Långfredag”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14554&pos=366. Läst 14 juli 2015. 
  43. ^ ”Män i vitt”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14191&pos=368. Läst 14 juli 2015. 
  44. ^ ”Bödeln”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14174&pos=372. Läst 14 juli 2015. 
  45. ^ ”Fedja eller Det levande liket”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14203&pos=374. Läst 14 juli 2015. 
  46. ^ Bo Bergman (29 december 1935). ”Gösta Ekman: Köpmannen i Venedig”. Dagens Nyheter: s. 1. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1935-12-29/354/1. Läst 27 december 2015. 
  47. ^ Oscar Rydquist (4 maj 1936). ”Vasateaterns premiär”. Dagens Nyheter: s. 9. https://arkivet.dn.se/sok/?searchTerm=&fromPublicationDate=1936-05-04&toPublicationDate=1936-05-04. Läst 16 april 2016. 
  48. ^ Wifstrand, Naima (1962). Med och utan paljetter. Stockholm: Bonnier. sid. 131. Libris 8081302 
  49. ^ Wifstrand (1962), sid 139
  50. ^ Wifstrand (1962), sid 141-142
  51. ^ ”Innanför grindarna”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14198&pos=388. Läst 28 april 2016. 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Per Lindberg
Filmregi
Filmmanus
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Per_Lindberg_(regissör)&oldid=55908417”