Perovskitstruktur – Wikipedia

Perovskitstruktur. De gula kloten markerar A-platser, de röda B-platser och de gröna X-platser.

Perovskitstruktur är en kubisk eller pseudokubisk kristallstruktur som har uppkallats efter mineralet perovskit. Material av perovskittyp har den allmänna formeln ABX3. Många dubbeloxider har perovskitstruktur, där X är syre.[1] I denna struktur är en A-platsjon, i hörnen på gittret, vanligtvis ett alkaliskt jordarts- eller sällsynt jordartselement. B-platsjoner, i mitten av gittret, kan vara ett 3d-, 4d- eller 5d-övergångsmetallelement. Ett stort antal metalliska element är stabila i perovskitstruktur, om toleransfaktorn t ligger i området 0,75–1,0,

där RA , RB och RO är jonradier för A- och B- platselementen respektive syre.

2009 kunde man visa att ett syntetiskt material med perovskitstruktur kunde absorbera solljus och generera elektrisk energi.[2] Därefter har det varit en intensiv forskning för att konstruera effektivare solceller från liknande material.[3]

  1. ^ Gunnar Hägg 1963 Allmän och oorganisk kemi, förlag Almqvist & Wiksell, kapitel 21-5a sida 474
  2. ^ Kojima, Akihiro; Teshima, Kenjiro; Shirai, Yasuo; Miyasaka, Tsutomu (2009). ”Organometal Halide Perovskites as Visible-Light Sensitizers for Photovoltaic Cells”. Journal of the American Chemical Society 131 (17): sid. 6050-6051. https://doi.org/10.1021/ja809598r. Läst 5 oktober 2017. 
  3. ^ Niu, Guangda; Guo, Xudong; Wang, Liduo (2015). ”Review of recent progress in chemical stability of perovskite solar cells”. Journal of Materials Chemistry 3: sid. 8970-8980. https://doi.org/10.1039/c4ta04994b. Läst 5 oktober 2017.