Alexandra av Danmark – Wikipedia

Alexandra av Danmark
Alexandra av Danmark, porträtterad av Franz Xaver Winterhalter, 1864.
Drottning av Storbritannien
Kröning	9 augusti 1902 Westminster Abbey
Företrädare	Albert av Sachsen-Coburg-Gotha
Efterträdare	Mary av Teck
Gemål	Edvard VII av Storbritannien 1863 – dennes död 1910
Barn	Albert, hertig av Clarence Georg V, kung av Storbritannien Louise av Storbritannien Victoria av Wales Maud, drottning av Norge John av Wales
Föräldrar	Kristian IX av Danmark Louise av Hessen-Kassel
Född	1 december 1844 Det Gule Palæ, Köpenhamn, Danmark
Namnteckning
Död	20 november 1925 (80 år) Sandringham House, Norfolk
Begravd	St. George's Chapel, Windsor Castle
Heraldiskt vapen
Monogram

Alexandra av Danmark, Alexandra Carolina Marie Charlotte Louise Julia, född 1 december 1844 i Köpenhamn, död 20 november 1925 på Sandringham House i Norfolk, var gift med Edvard VII av Storbritannien 1863–1910 och var som dennes hustru brittisk drottning och indisk kejsarinna 1901–1910. Hon var dotter till Kristian IX av Danmark och Louise av Hessen-Kassel.

Alexandra var kronprinsessa längre än någon annan före henne och åtnjöt stor popularitet i Storbritannien, där hon bland annat blev en modeikon. Trots försök att påverka politiken till förmån för det danska och grekiska kungahuset begränsade sig hennes inflytande till okontroversiella välgörenhets- och representationsuppgifter.

Alexandra fick en enkel uppväxt med familjen i Det Gule Palæ i Köpenhamn: hon sydde sina egna kläder och passade upp vid bordet. Under hennes barndom ska Hans Christian Andersen ibland ha läst godnattsagor för henne och hennes syskon. Hennes far blev 1852 Danmarks tronföljare, men familjen umgicks inte vid hovet hos Fredrik VII av Danmark och hade dålig ekonomi. Hon tog lektioner i simning hos pionjären för simning för kvinnor, Nancy Edberg.

Alexandra utvaldes som brud åt Edvard, den dåvarande prinsen av Wales, av det brittiska kungahuset efter att flera tyska prinsessor valts bort, vilket kvarlämnade henne som "den enda kvar att välja". Den 24 september 1861 presenterades hon för Edvard av den tyska kronprinsessan Viktoria i Speyer: frieriet framfördes 9 september 1862 i Belgien.

Vid hennes ankomst till Gravesend i Kent den 7 mars 1863 komponerade Arthur Sullivan musik och hovpoeten Alfred Tennyson ett poem till henne. Tre dagar senare gifte hon sig med prinsen av Wales i St. George's Chapel vid Windsor Castle. Bröllopet kritiserades eftersom relativt få personer blev inbjudna och få hade möjlighet att se det, och på grund av sorgeperioden efter prins Albert var det också på många sätt dämpat – bland annat fick de kvinnliga gästerna endast bära grå, lila eller malvafärgade kläder. Smekmånaden tillbringades sedan på Isle of Wight.

År 1863 blev hennes far monark i Danmark och hennes bror i Grekland. Under kriget mellan Danmark och Tyskland ställde sig Alexandra och Edvard på Danmarks sida vilket orsakade en konflikt med drottning Viktoria och svägerskan, Tysklands kronprinsessa: Tysklands erövring av det danska Schleswig-Holstein gjorde Alexandra starkt antitysk.

Alexandra beskrivs som en engagerad förälder som var lyckligast i barnkammaren och som tyckte om dans, ridning och skridskoåkning. Hon beskrivs som värdig och charmerande offentligt och tillgiven och munter privat. Hennes jaktintresse irriterade drottning Viktoria, särskilt som hon fortsatte med sina fysiska aktiviteter efter att hon fått barn.

Relationen mellan Alexandra och Viktoria var dålig också på grund av deras motsatta syn på Tyskland, som Alexandra var kritisk till och Viktoria favoriserade. För att förhindra Viktorias närvaro vid barnens födslar ändrade Alexandra datum för sina graviditeter för att efter förlossningen kunna säga att barnet föddes för tidigt. Efter födseln av det tredje barnet 1867 drabbades hon av reumatisk feber och som en följd av detta blev hon halt.

Hon besökte med maken Irland 1868, Österrike, Egypten, Grekland och Krim 1868–1869, under vilka hon ensam besökte Khedive Ismais harem och blev den första kvinna att sitta till bords med sultan Abdülâziz av Turkiet.

Paret bodde på Marlborough House i London och på sin lantegendom Sandringham House. Äktenskapet anses av historiker ha varit relativt lyckligt, men Edvard kritiserades efter hand för att försumma henne, särskilt på grund av hans likgiltighet för henne under hennes allvarliga sjukdom (reumatisk feber) år 1867, och de levde periodvis ganska skilda liv – hans sjukdom 1871 (tyfoid) innebar en försoning, men Edvard ägnade sig med tiden mer åt andra; han hade förhållanden med bland andra skådespelerskan Lillie Langtry, grevinnan Daisy Greville, humanisten Agnes Keyser och societetsdamen Alice Keppel, medan Alexandra levde ensam. En tilltagande dövhet fick henne att isolera sig alltmer med sina barn och husdjur.

Hon blev mot sin vilja kvarlämnad då maken 1875–1876 besökte Indien. Vid denna tid blev också paret inblandad i en omtalad skandal. Alexandra blev kontaktad av lord Randolph Churchill, som hotade henne med att om hon inte fick Edvard att övertala sin vän, lord Aylesford, att avstå från att skilja sig från Churchills syster, som varit otrogen, skulle Edvard bli indragen som vittne i skilsmässodomstolen, vilket under denna tid ansågs skandalöst. Alexandra kontaktade då drottningen som talade med Edvard, vilket ledde till en brytning med Randolph Churchill.

Alexandra var 1877 i Grekland. Under det rysk-turkiska kriget 1877–1878 tog hon parti för Ryssland och lobbade för en ny gränsdragning till Greklands favör på Turkiets bekostnad. Paret besökte 1881 Ryssland.

Alexandra utförde mycket representationsarbete; hon öppnade basarer, närvarade vid konserter och besökte sjukhus i drottning Viktorias ställe, då denna tyckte illa om representation. Hon besökte särskilt ofta London Hospital, där hon också mötte Joseph Merrick, känd som "elefantmannen". Hon var generellt populär bland allmänheten; endast vid ett tillfälle noterades en fientlighet, då hon 1885 besökte irländska Cork, vilken då var full av medlemmar av självständighetsrörelsen.

Enligt kvarlämnad brevväxling hade hon en mycket nära och ömsesidig relation till barnen. Då äldste sonen dog 1892 behölls hans rum som han lämnat det. Då hennes svåger, Rysslands tsar, dog 1894 besökte hon sin syster under sorgetiden.

Hon var en ivrig amatörfotograf, och publicerade i början av 1900-talet Queen Alexandra's Christmas gift book, som såldes för välgörenhet. Alexandra mottog ofta böner om bidrag och brukade inte ta ställning till dem utan automatiskt skicka tillbaka en check till vem som än bett om den, vilket oroade hennes ekonomiansvariga.

Hon lade inte ut mycket pengar på kläder, men klädde sig ändå elegant och blev något av en modeikon; bland annat kopierade man hennes sätt att bära stora breda smycken som täckte hennes hals ända upp till hakan, något hon gjorde för att dölja ett ärr på halsen. Även hennes haltande efter 1867 imiterades i modet.

Vid Viktorias död år 1901 blev Alexandra drottning; hon kröntes 1902. Alexandra försökte vid många tillfällen ingripa politiskt, men lyckades aldrig utöva något inflytande, och hon ska medvetet ha undanhållits offentliga dokument och officiella utlandsbesök då man var rädd för att hon skulle utnyttja dessa för politiska ändamål.

Hennes politiska åsikter grundade sig främst på ett motstånd mot Tyskland. År 1890 skrev hon till flera brittiska ministrar och varnade för att byta ut den brittiska besittningen i Helgoland mot den tyska besittningen Zanzibar, men utan framgång. I tysk press anklagades hon och hennes syster, den ryska änketsaritsan, för att utgöra centrum i den "internationella antityska konspirationen". År 1910 blev hon den första brittiska drottning som närvarade vid en debatt i parlamentet. Senare samma år skötte hon syrgasmasken under makens dödskamp. Hon stödde sonen mot överhuset då han gav efter för premiärministern och godkände parlamentsreformen 1910.

Som drottningmoder var hon fortsatt aktiv inom representationsarbetet. Under första världskriget stödde hon sig på opinionen, då hon tvingade sonen att ta ned de tyska furstarnas vapenbanér från St. George's Chapel i Windsor Castle. Hon mottog 1919 sin syster, den ryska änketsaritsan, då hon lämnade Ryssland efter ryska revolutionen. Hon ska ha sett ung ut fram till första världskriget, då hon snabbt åldrades, och efter 1920 drog hon sig tillbaka från det offentliga livet.

Alexandra var till skillnad från övriga kungafamiljen sällan kritiserad i pressen. Hon finansierade en färja att evakuera de sårade under Mahdistupproret, sjukhusfartyget The Princess of Wales under boerkriget, och grundade Queen Alexandra's Imperial Military Nursing Service, senare Queen Alexandra's Royal Army Nursing Corps, under boerkriget.

1. Albert, hertig av Clarence (1864–1892)
2. Georg V av Storbritannien (1865–1936)
3. Louise av Storbritannien (1867–1931), gift med Alexander Duff, hertig av Fife
4. Victoria av Wales (1868–1935)
5. Maud av Storbritannien (1869–1938), gift med Håkon VII av Norge, mor till Olav V av Norge
6. John (född och död 6 april 1871)

• Battiscombe, Georgina (1969), Queen Alexandra, London: Constable, ISBN 0-094-56560-0
• Bramsen, Bo (1992) (på danska). Huset Glücksborg. Europas svigerfader og hans efterslægt. (2). Köpenhamn: Bokförlaget Forum. ISBN 87-553-1843-6. 
• Hough, Richard (1992), Edward & Alexandra: Their Private and Public Lives, London: Hodder & Stoughton, ISBN 0-340-55825-3
• Lerche, Anna; Mandal, Marcus (2003) (på danska). En Kongelig Familie : historien om Christian 9. og hans europæiske efterslægt. Köpenhamn: Aschehoug. ISBN 8715106845. 
• Windsor, HRH The Duke of (1951), A King's Story, London: Cassell and Co

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Alexandra of Denmark, 12 juni 2011.

• Wikimedia Commons har media som rör Alexandra av Danmark.
  Bilder & media
• Queen Alexandra, A Biography