Prostitution i Australien – Wikipedia

Prostitution och sexarbete i Australien regleras på delstatlig nivå. Ingen av Australiens delstater eller territorier förbjuder själva säljandet av sexuella tjänster, men i övrigt varierar bestämmelserna. I landet omnämns verksamheten ofta som sexarbete (sex work) i samband med legalisering eller avkriminalisering,^[1] inte minst i delstater som genomfört sådana lagreformer. 1995^[2] avkriminaliserades sexarbete i New South Wales, och andra delstater och territorier har följt efter.

Förenta nationernas program runt hiv/aids (UNAIDS) beräknade att antalet sexarbetare i Australien under åren 2012–2014 var mellan 20 000 och 25 000^[3]. Organisationen Scarlet Alliance agerar intresseorganisation för landets olika sexarbetare. Regler kring exempelvis produktion av pornografi är dock hårdare än i många andra länder. Samtidigt har Australiens moderna lagstiftning har kopplats samman med en större risk för människohandel.

I Australien försiggår verksamheten inom sexbranschen inom olika yrkesgrenar.

Statistik samlas i New South Wales bland annat in via hälsovårdssektorns olika kliniker på området. I början av 2010-talet beräknades nästan 80 procent av de sexarbetare som uppsökte olika kliniker arbeta på bordeller, jämfört med en knapp femtedel som då verkade som fristående eskorter. Av de undersökta personerna tog kvinnliga sexarbetare emot 10–15 kunder per vecka, manliga diton mindre än tio under samma tid. Cirka var tjugonde svarande sa sig vara beroende av tyngre narkotika, oftare bland de manliga sexarbetarna; även där hade dock antalet sjunkit på senare år.^[4]

2019 verkade 39 bordeller inom City of Sydney, den centrala delen av storstadsområdet Sydney. Där fanns även ett antal strippklubbar och liknande verksamheter. 2015 noterades 340 bordeller inom delstaten som sådan. Fem år tidigare rapporterades 244 lagliga bordeller i Sydney, vid sidan av 90 klagomål på olagliga verksamheter.^[5]

2019 fanns 20 lagligt licensierade bordeller i Queensland, en delstat som då applicerade hårda regler för licensieringen.^[5] Bland annat var mängden arbetsrum per bordell lagligt begränsade till fem.^[6]

2008 beräknades mängden sexarbetare vara mellan 5 000 och 10 000 i delstaten Victoria,^[7] varav mer än hälften av dem inom den informella sektorn och i praktiken utanför lagen.^[8] Cirka hälften av dessa uppskattades ett antal år senare vara invandrare.

2020 rapporterades att cirka 1 procent av prostitutionen i delstaten gällde gatuprostitution, medan cirka 55 procent verkade inom eskortsektorn. Fyra av fem sexarbetare var kvinnor, de flesta under 30 års ålder. Knappt var åttonde sexarbetare hade arbetat inom branschen mer än tio år.

2019 noterades antalet licensierade bordeller vara 89 stycken inom delstaten, varav nästan alla (85 stycken^[5]) i Melbourne-området. Samtidigt beräknade delstatspolisen att det samtidigt fanns minst 500 olicensierade bordeller i Victoria.^[9]

• Tasmanien, Western Australia och South Australia använder sig av en "abolitionistisk" politik. Där själva säljandet av sexuella tjänster lagligt, men sådant som kan definieras som koppleri, inklusive bordeller eller hallickar, är olagligt.^{[10][11][12][13]}

• Australian Capital Territory arbetar med en legaliseringsmodell, där försäljningen av sexuella tjänster är lagliga. Relaterade tjänster som bordeller måste vara licensierade och kan straffas vid underlåtelse att hålla sig med en giltig licens. Eskorttjänster måste skötas utan medhjälpare; det råder därmed förbud mot exempelvis hallickar.^[10][14]

• Northern Territory, New South Wales, Queensland och Victoria har lagar som motsvarar en avkriminalisering av prostitution/sexarbete. De flesta lagar mot sexarbete har tagits bort, och bordeller eller prostituerade behöver inte vara licensierade. Däremot kvarstår vissa regleringar i olika områden, kring var verksamheten kan pågå eller hur den kan marknadsföras.^{[10][15][16][17][18]}

Lagarna kring prostitution/sexarbete i Australien gäller för försäljning av fysiska sexuella tjänster till kund. Andra typer av sexarbete, inkluderat arbete med striptease, medverkan i produktion av pornografi, webbkameramodellande eller liknande, räknas inte in i den här lagstiftningen.^[11]

Oavsett delstat eller territorium är människohandel för sexuella ändamål, sexuellt slaveri och barnprostitution olagliga företeelser överallt i Australien.^[10]

Sexarbete och prostitution har fungerat olika genom historien. Tre tydliga perioder kan urskiljas: fångkoloniperioden (fram till mitten av 1800-talet), den sena kolonialperioden och det självständiga Australien. Den förkoloniala "prostitutionen" bland aboriginer räknas då bort, eftersom det bar små likheter med det dåvarande systemet med "brudbyte". När europeerna anlände, började dessa byta varor i utbyte mot sexuella tjänster från aboriginska kvinnor.

Under fångkoloniperioden gällde allmän engelsk lag, vilket inkluderade hantering av bordeller, korrektionsanstalter och störande av den allmänna ordningen. Under den senkoloniala perioden såg man prostitution som en offentlig hälsofråga, reglerad genom en smittskyddslag som infördes i olika versioner i de olika delarna av (östra) Australien. Den motsvarade en reglerad prostitution med obligatoriska hälsokontroller och inspärrande på en smittskyddsanstalt om någon könssjukdom kunde påvisas. South Australia införde ingen sådan smittskyddslag, eftersom man såg en sådan som "en inskränkning av kvinnors rättigheter och ett officiellt godkännande av omoral". Sedan Australiens grundande som självständig stad 1901 har fokus lagts på att kriminalisera olika aktiviteter som relaterade till prostitution. Man förbjöd aldrig uttryckligen sexköp, men brottslagstiftningen medförde de facto ett sådant förbud.

Från 1970-talet har en successiv liberalisering av lagstiftningen medfört borttagande av ett antal förbud mot prostitution.

Prostitutionen i Australien började troligen i samband med den första transporten av straffångar till Australien 1788. Några av kvinnorna som medföljde hade tidigare arbetat som prostituerade, medan andra valde yrket på grund av ekonomiska omständigheter samt den stora skillnanden i antal mellan män och kvinnor. Bigge-undersökningen nämner 1882 "bordeller", men dessa bestod huvudsakligen av kvinnor som arbetade hemifrån.

Under Australiens tid som brittisk koloni, efter 1855 (ett år då flera kolonier erhöll självstyre^[19]), anammade stora delar av Australien en brittisk smittskyddslagstiftning (Contagious Diseases Act). Målet med lagen, införd mellan 1868 och 1879, var att försöka kontrollera könssjukdomar inom militären. Man införde obligatorisk inspektion av kvinnor som misstänktes ägna sig åt prostitution, med risken för inspärrande på anstalt.

Under perioden exporterade Japan prostituerade benämnda Karayuki-san. Dessa hamnade i länder som Kina, Kanada, USA, Australien, Franska Indokina, Brittiska Malaya, Brittiska Borneo, Brittiska Indien och Brittiska Östafrika, där de betjänade västliga soldater och kinesiska daglönare.

Efter bildandet 1901 av det självständiga Australien överlämnades brottslagstiftningen i händerna på de olika delstaterna, och 1910 infördes en specifik lagstiftning gällande prostitution. Dessa lagar förbjöd inte prostitutionen i sig, men den kriminaliserade många kringaktiviteter. Lagarna, som var baserade på engelska lagar som införts mellan 1860 och 1885, gällde marknadsföring, åldersbegränsningar, drift av bordeller och uthyrningsregler.

Sedan 1970-talet har den allmänna politiken på området förändrats i riktning mot en liberalisering. De nya lagarna har dock kommit att skilja sig åt mellan olika delstater och territorier, även om den allmänna attityden i samhället förändrats åt samma håll. En australisk brottsrapport från 1990 rekommenderade ett tydliggörande att prostitution var en laglig verksamhet, eftersom de befintliga lagarna var effektiva och hotade sexarbetarnas verksamhet.

1995 rekommenderade Wood Royal-kommissionen mot poliskorruption i New South Wales att allt sexarbete skulle avkriminaliseras (efter att gatuprostitution avkriminaliserats 1979), i ett försök att stävja korruption och maktmissbruk. Det innebar en fullständig avkriminalisering av verksamheten i delstaten.^[20] Detta var åtta år innan motsvarande lag infördes i Nya Zeeland.^[21] I delstaten är både bordeller och eskortagenturer lagliga, och sexarbetare omfattas av samma hälsolagstiftning och säkerhetsföreskrifter som arbetare inom andra yrkesbranscher. Gatuprostitution får dock inte förekomma nära ett bostadsområde, en skola, en kyrka eller ett sjukhus.^[10]

Efter att Sydkorea 2004 genomdrev sin anti-prostitutionslag, där koppleri och sexköp gjordes olagligt, flyttade många koreanska sexarbetare utomlands – inklusive till Australien. En del forskare anser att detta döljer en stor andel människohandel.^[22] 2011 bedömde Sydkoreas utrikesministerium att cirka 1 000 sydkoreanska sexarbetare då befann sig i Australien. En australisk undersökning från 2022 rapporterade att 14 australiska organisationer för utbytesstudier samarbetade med brottssyndikat för att införskaffa visum åt sydkoreanska sexarbetare.

2019 övergick Northern Territory från en legaliseringsmodell med regleringar till en avkriminalisering av New South Wales-modell. Inga begränsande lagar finns kring gatuprostitution.^[10] Beslutet 2019 innebar att Northern Territory införde den första allmänna lagen i världen, där man uttryckligen inräknade sexarbete och sexarbetare i skyddet mot diskriminering.^[23]

Avkriminalisering beslutades i Victoria under 2022, främst motiverat av bättre allmänna hälsovillkor och i linje med mänskliga rättigheter.^[1] Det praktiska införandet av denna lagstiftning sker under 2024.^[10] Sedan 1994 hade försäljning av sexuella tjänster inom Victorias gränser reglerats under en legaliserad modell, med hård reglering av verksamheten.^[1] Reformeringen av lagstiftningen föregicks av en delstatlig undersökning som delstatsregeringen 2019 lät Fiona Patten från Reason Party leda.^[1]

Våren 2024 beslutade även Queensland att införa samma typ av lagstiftning som angränsande New South Wales.^[24] Tidigare hade man haft lagar med licenser för arbetet med sexuella tjänster och där gatuprostitution i stort sett var olaglig. Lagen klubbades igenom efter decennier av lobbying, där förespråkare för den nya lagen menade att 90 procent av delstatens sexarbetare fram till dess tvingats arbeta utanför lagen. Den politiska oppositionen i delstatsparlamentet, ledd av Liberal National Party of Queensland, hade föredragit en lag med förbud mot sexköp. Scarlet Alliance, Labourpartiet och det gröna partiet stod dock bakom lagen.^[24]

I South Australia är lagarna kring prostitution vaga, och lagarna mot bordeller kan i praktiken även appliceras på lokaler där enstaka sexsäljare arbetar. Gatuprostitution är olaglig, men eskortservice beskrivs inte i lagstiftningen. Ett lagförslag för att införa den svenska modellen kring prostitution (med förbud mot sexköp) i South Australias delstatsparlament röstades 2024 ner med en rösts marginal.^[25] Som i olika länder i Europa stod argumentationen mellan dem som ansåg att en avkriminalisering skulle öka människohandeln och de som menade att både nuvarande system och en svensk modell i praktiken sätter käppar i hjulet för sexarbetare att arbeta.^[26] 2013 gjordes ett misslyckat försök att införa avkriminalisering, efter 13 lagförslag på senare år för att reformera delstatens juridik på området.^[27]

Lagarna i Western Australia är snarlikt otydliga, men det finns ett antal lagar mot gatuprostitution samt olika slags koppleri^[10] – inklusive bordeller.^[28] Inga lagar förbjuder dock eskortfirmor, enligt lagstiftningen som gäller enligt Prostitution Act 2000.^[29]

I Tasmanien kan två sexarbetare samarbeta yrkesmässigt, men en mer utbyggd koppleriverksamhet är olaglig. Gatuprostitution är förbjudet i delstaten.^[10]

Säljandet av sexuella tjänster har på senare år i Australien allt oftare börjat beskrivas som sex work eller sexual services. Victorias tidigare lagstiftning på området hette Prostitution Act 2000, medan avkriminaliseringen 2022 betitlas Sex Work Decriminalisation Act 2022.^[30] 2013 diskuterades även omformuleringar gällande lagstiftningen i Western Australia, genom att ersätta formuleringar som prostitute och prostitution med sex worker, commercial sexual act och sexual services.^[31]

Många sexarbetare arbetar med produktion av pornografi. Reglerna kring produktion och distribution av explicit sexuellt material är hårdare i Australien än i många andra delar av västvärlden.^[32] Detta kan jämföras med USA:s förbud mot "obscent" material.

Censurlagarna mot olika kinks och explicit innehåll i film har även drabbat filmer av filmskapare som Bruce LaBruce, Gregg Araki, John Waters och Larry Clark.^[32]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 22 maj 2024.