Rökkastare – Wikipedia

Rökkastare
Övre vänster: Rökkastare på en Leopard 2A4 huvudstridsvagn.
Övre höger: Rökkastning från polska Rak AWD eldledningsfordon.
Undre vänster: Rökkastare med kontinuerlig rökbeläggning.
Undre höger: Rökkastare med momentan rökbeläggning.

Rökkastare är utskjutningsanordningar för rökgranater som ska täcka närområdet till kastaren med skylande rökbeläggning. De förekommer huvudsakligen monterade på fordon och används för att dölja användande fordon och närliggande trupp från fientliga styrkor, vilket skapar taktiska möjligheter för omgruppering eller reträtt.

Rökkastare består vanligtvis av en eller flera korta utskjutningsrör laddade med rökgranat, drivladdning och tändanordning vardera, så kallad rökkastarammunition. Rökgranaterna avger vanligen, speciellt i modern tid, momentan rökbeläggning för att snabbt dölja användaren. Dock förekommer det, speciellt historiskt, rökkastare för kontinuerlig rökbeläggning. Rök från moderna rökkastare har ofta egenskapen att blockera termografi och laser, vilket bland annat används för att bryta låsningen hos laserstyrda vapen.[1][2][3]

Rökkastarammunition

[redigera | redigera wikitext]

Rökkastarammunition (militärförkortning: rökkastaram) består av rökgranat, drivladdning och tändanordning[4] (exempelvis eltändare).[5] Drivladdningen och tändaren är den anordning som skjuter ut rökgranaten från utskjutningsröret och laddas baktill i loppet.

Rökkastargranater består klassiskt av samma vanliga äggrökhandgranater som används av infanteri, vilka laddas i utskjutningsröret utan säkringssprint (långtidsspärr) så rörets innerväggar håller fast grepen (korttidsspärren). När granaten skjuts ut släpps greppet om grepen så denna lämnar granaten och startar tidsfördröjningen på granatens tidrör, vartefter granaten verkar en bit från rökkastaren och bildar en rökridå. Vissa exempel ersätter mekanism och handgranattändare på handgranaten med en särskilt konstruerad drivladdningsanordning som på granaten skruvas in i deras ställe, vilken utöver drivladdning och drivladdningständare innehåller ny mekanism och tändare för granaten.[4]

Moderna rökkastare samt vissa historiska[6] använder gentemot klassiska exempel oftast särskilt konstruerade rökkastargranater och inte samma rökhandgranater som infanteri använder.[1][2][3] Dessa har mer avancerade egenskaper vad gäller tändning och utlösning. Det förekommer även rökkastarsystem med flera olika granatalternativ som kan välja vilken granattyp som skjuts ut.[2][3] Detta skapar möjligheten att förse systemet med viss andel andra granattyper, exempelvis lockbetesgranater för vilseledande av inkommande robotar, tårgasgranater, distraktionsgranater, samt närskyddsgranater som kan användas för att bekämpa fientligt närliggande infanteri om fordonet blir omringat på nära avstånd.[3][7]

Externa rökkastare

[redigera | redigera wikitext]
Franska Galix-rökkastare från GIAT Industries på svenska stridsvagn 122 (rökkastarbatteri systemmodell 122).

Externa rökkastare är den traditionella typen av rökkastare som används än idag och består av externt monterade utskjutningsanordningar som vanligen inte går att ladda om under skydd. Fördelarna med externa rökkastare är att det enkelt kan monteras flera stycken på ett fordon som i sin tur medför möjligheten att utskjutning av flera rökgranater samtidigt åt flera håll.

Nackdelen med att inta kunna ladda om under skydd blir att systemet blir mindre mångsidigt eftersom enbart en laddning praktiskt kan medföras i strid varvid rökgranater väger tyngre än närskyddsgranater. En lösning är att vissa utskjutningsrör laddas med närskyddsgranater som kan skjutas särskilt från rökladdningarna, vilket vissa moderna system har som unik konkurrensfördel.[3][7]

Interna rökkastare

[redigera | redigera wikitext]
Tysk Nahverteidigungswaffe ("närstridsförsvarsvapen") intern rökkastare. Rött symboliserar taket på ett fordon.

Interna rökkastare består enkelt av bakladdade granatkastare som monterats igenom taket på stridsfordon.[8][7] Till skillnad från externa rökkastare består interna rökkastare främst av en skjutanordning som avses skjuta en granat åt gången i enkelriktning med fördelen att det går att ladda om pjäsen under skydd under skydd inifrån fordonet.[8][7] Detta medför att pjäsen kan skjuta rökgranater flera gånger under en strid med nackdelen att bara en granat skjuts åt gången men igen med fördelen att det öppnar upp möjligheten för andra granattyper att laddas vid behov, såsom spränggranater mot närliggande infanteri.[7] Vissa interna exempel kan även roteras så skjutriktningen kan anläggas alla 360° grader runt om fordonet.[7]

En nackdel med interna rökkastare är att de tar upp mycket utrymme i fordonet varför denna tekniska lösning har ersatts av externa system sedan andra världskrigets slut.[8]

Rökfällare

[redigera | redigera wikitext]

Utöver rökkastare förekommer även fällanordningar som släpper rökgranater eller rökfacklor direkt bakom fordonet, varvid fordonet avses backa igenom rökridån för täckning.[9] Dessa hänvisas hädan som ”rökfällare” förslagsvis i avsaknaden av ett formellt namn. Typen användes främst under andra världskriget och har sedermera blivit ersatt av rökkastare.

Sovjetisk T-34/85 försedd med BDSh-5 (БДШ-5) fällbara rökfacklor baktill.[10]

Under andra världskriget användes rökfällare av bland annat Nazityskland,[9] Ungern och Italien.[11] Sovjetunionen kom sent i kriget att vidareutveckla denna princip till BDSh-5 (kyrilliska: 'БДШ-5', förkortning av 'Большая Дымовая Шашка', ”stor rökfackla”),[12] en rökfällare som släppte enorma rökfacklor för kontinuerlig rökbeläggning.[10] Denna anordning monterades baktill på sovjetiska stridsvagnar som till exempel T-34/85 och T-54, och såg vidare användning efter kriget. I Kina kopierades tekniken för deras egna stridsvagnar, såsom Typ-59 och Typ-62.

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria

[redigera | redigera wikitext]

Utskjutningsanordningar för rökgranater har förekommit under mycket lång tid. Understödsvapen som mörsare och handmörsare användes under 1700- och 1800-talet för att skjuta diverse olika projektiltyper,[13] däribland rökammunition. Under första världskriget blev understödjande rökammunition alltmer vanligt hos infanterivapen och förekom bland annat till granattillsatser, granatkarbiner (ibland krevadkarbiner)[14][15] och granatkastare.[16]

Andra världskriget

[redigera | redigera wikitext]

Rökkastare i modern mening började först förekomma först under andra världskriget i form av både externa rökkastare[17] och interna rökkastare.[8][7]

Rökkastare kunde antingen vara ändamålsbyggda dito[17] eller improviserade konstruktioner. Exempel på improviserade externa rökkastare bestod bland annat av nerkortade repetergevär försedda med granattillsatskopp framför mynningen och en utlösarmekanism kopplad till gevärets avtryckare, vilka monterades externt på fordon som rökkastare. I koppen laddades en rökgranat och i patronläget en löspatron som vid avfyrning sköt iväg rökgranaten ur koppen.[6]

Historia exempel

[redigera | redigera wikitext]

Andra världskriget

[redigera | redigera wikitext]
Axelmakterna
  • Italien Italien: "Cassetta lancia fumogeni" (rökfällare)[11]
De allierade

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] ”81 mm Anti-thermal Anti-laser (AT-AL) Smoke Grenade”. drdo.gov.in. Arkiverad från originalet den 19 september 2021. https://web.archive.org/web/20211019115913/https://www.drdo.gov.in/81-mm-anti-thermal-anti-laser-al-smoke-grenade. Läst 23 mars 2022. ”HEMRL has designed and developed bursting and burning type of 81 mm Anti Thermal – Anti Laser smoke grenade for Indian Army. The grenade is fired from 81 mm caliber launcher (SGD) mounted on AFV. On initiation of grenade smoke screen is instantaneously generated to defeat Thermal Imaging (TI) Sights and Laser equipment of enemy Tanks. The smoke screen obscures in visual and IR regions of electromagnetic spectrum (0.4 to 14µm) for more than 20 seconds.” 
  2. ^ [a b c] ”GALIX - Multi-Purpose Passive Self-Defence System for Land Platforms”. defence24.com. Arkiverad från originalet den 11 april 2021. https://web.archive.org/web/20210411213752/https://defence24.com/galix-multi-purpose-passive-self-defence-system-for-land-platforms. Läst 23 mars 2022. 
  3. ^ [a b c d e] ”Life Cycle assessment of Galix 13 F1A and Green Galix” (pdf). Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). foi.se. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--2965--SE. Läst 23 mars 2022. 
  4. ^ [a b] Pbv 302, Instruktionsbok, 9 Vapen, ammunition. Försvarets materielverk (FMV). sid. 41–42 
  5. ^ AMORDLISTA, Preliminär ammunitionsordlista. Försvarets materielverk. 1979. sid. 60. Läst 3 mars 2022 
  6. ^ [a b c d] ”Dischargers, smoke generator, 4 inch”. mapleleafup.net. http://www.mapleleafup.net/forums/showthread.php?t=25019. Läst 29 mars 2022. 
  7. ^ [a b c d e f g] ”The Nahverteidigungswaffe - Characteristics”. geocities.ws. http://www.geocities.ws/desertfox1891/NahVtdgW/artnahvtdgw.htm. Läst 29 mars 2022. 
  8. ^ [a b c d e] ”# 15 Turrets: They Are The Combat Power Of The Tank”. theshermantank.com. http://www.theshermantank.com/sherman/turrets-the-are-the-combat-power-of-the-tank/. Läst 29 mars 2022. 
  9. ^ [a b] ”Panzerkampfwagen 38(t) Ausf.A”. tanks-encyclopedia.com. https://tanks-encyclopedia.com/ww2/germany/panzer-38t.php. Läst 29 mars 2022. ”"The Panzer 38(t) Ausf. A, similar to other German tanks at that time, was equipped with the Nebelkerzenabwurfvorrichtung (a smoke grenade rack system). This device was placed on the rear of the hull. This rack, covered with an armored shield, contained five grenades which were activated with a wire system by the Panzer 38(t) commander. When activated, the Panzer would then drive back to the safety of the smokescreen."” 
  10. ^ [a b c] ”БДШ-5”. Arkiverad från originalet den 10 november 2023. https://web.archive.org/web/20231110084137/http://xn--80adffqlkq6gb0ad.xn--p1ai/%D0%BA%D0%B0%D1%82%D0%B0%D0%BB%D0%BE%D0%B3/%D0%B1%D0%B4%D1%88_5. Läst 29 mars 2022. 
  11. ^ [a b] ”Le autoblinde, AB 40, 41 e 43”. modellismopiu.net. https://www.modellismopiu.net/m+contenuti/fabio/Autoblinde_mod._40_41_e_43.pdf. Läst 29 mars 2022. ”cassetta lancia fumogeni” 
  12. ^ Bohm, Victor (1965). Rysk-svensk militärordbok. Uppsala: Försvarsstabens utrikesavdelning. sid. 47. https://runeberg.org/rusv1965/0017.html 
  13. ^ ”WEAPONS CHECK, HAND MORTAR”. historynet.com. https://www.historynet.com/weapons-check-hand-mortar/. Läst 29 mars 2022. 
  14. ^ ”Lee-Enfield Rifle Grenades & Launchers”. rifleman.org.uk. https://www.rifleman.org.uk/Enfield_Rifle_Grenades_and_Dischargers.html. Läst 29 mars 2022. 
  15. ^ ”Grenades, Fast facts about hand grenades in World War I”. theworldwar.org. https://www.theworldwar.org/learn/about-wwi/grenades. Läst 29 mars 2022. 
  16. ^ ”WW1 2-Inch Trench Mortar”. armourersbench.com. https://armourersbench.com/2019/03/17/ww1-2-inch-trench-mortar/. Läst 29 mars 2022. 
  17. ^ [a b] ”Tiger ausf. E : Smoke launcher brackets”. tiger1.info. https://tiger1.info/EN/Smoke-grenade-brackets.html. Läst 29 mars 2022. 
  18. ^ [a b] ”Chapter X, Equipment.”. TM-E 30-480 Handbook On Japanese Military Forces, 15 September 1944 (with printed changes 1 through 7). USA:s armé. 15 September 1944 (med tryckta ändringar 1 till 7) 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Rökkastare&oldid=56737795”