Rationell egoism – Wikipedia

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Rationell egoism är en term som används inom bland annat filosofi och samhällsvetenskaper för att beteckna handlande som främjar individens egenintresse.

Rationell egoism skiljer sig från psykologisk egoism genom att det inte är ett påstående om hur folk vanligtvis agerar, från etisk egoism genom att det inte är ett moraliskt imperativ att handla egoistiskt, och från instrumentell egoism genom att det handlar om att tillfredsställa rationella behov, inte personliga preferenser.

Den engelske filosofen Henry Sidgwick diskuterar rationell egoism i The Methods of Ethics, som ett alternativ till utilitarism och dogmatisk intuitionism, och finner att den står i motsättning till utilitarismen, trots att båda verkar intuitivt rimliga.

Derek Parfit kritiserar i sin Reasons and Persons termen på grundval av att den person man är idag inte är samma som ens framtida jag, och att man därför inte kan motivera långsiktigt planerande med hjälp av rationell egoism.

Ayn Rand använder i sin filosofi termen rationellt egenintresse (eng: "rational self-interest") för att beteckna en kombination av rationell egoism och etisk egoism.

Inom ekonomin används rationell egoism för att beteckna antagandet att enskilda personer agerar för att maximera sitt egenintresse på en marknad.

• Etisk egoism
• Psykologisk egoism
• Instrumentell egoism

• Henry Sedgwick, The Methods of Ethics
• Derek Parfik, Reasons and Persons
• Ayn Rand (tills. med Nathaniel Branden), The Virtue of Selfishness, 1964, Signet, ISBN 0451163931
• Ayn Rand, Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (antologi, svensk utgåva)
• Rachel Shaver, 1999, Rational egoism: a selective and critical history