René Clair – Wikipedia

René Clair
Född	11 november 1898[1][2][3] Paris[4][5][6]
Död	15 mars 1981[1][3][7] (82 år) Neuilly-sur-Seine[8], Frankrike
Begravd	Neuilly-sur-Seines gamla begravningsplats
Medborgare i	Frankrike[9][10]
Utbildad vid	Lycée Louis-le-Grand Lycée Montaigne
Sysselsättning	Manusförfattare, filmklippare, filmskådespelare, filmskapare[11], författare[12][13], filmproducent[14], journalist, filmregissör[13], regissör[15]
Befattning
Satrape du Collège de 'Pataphysique Stol nummer 19 i Franska akademien (1960–1981)[16] Jurypresident vid Filmfestivalen i Cannes
Noterbara verk	Miljonen, Två lyckliga hjärtan och Det hände i morgon
Maka	Bronia Clair (g. 1928–1981)[17][18]
Utmärkelser
Louis Delluc-priset (1955) Ordre de la Grande Gidouille Storkorset av Nationalförtjänstorden Kommendör av Arts et Lettres-orden Storofficer av Hederslegionen
Redigera Wikidata

René Clair, född René-Lucien Chomette den 11 november 1898 i Paris, död 15 mars 1981 i Neuilly-sur-Seine, var en fransk filmregissör och författare, medlem i Franska akademin. Han etablerade sitt rykte på 1920-talet som regissör av stumfilmer med komedi, ofta blandad med fantasi.

Född och uppvuxen i Paris började han 1914 att studera filosofi, och 1917, vid 18-års ålder var han ambulansförare under första världskriget innan han blev handikappad av en ryggmärgsskada. Tillbaka i Paris efter kriget började han en karriär som journalist på vänstertidningen L'Intransigeant.

Som ung journalist intresserade han sig för de flesta konstarter, men fastnade så småningom för filmen, dit han först kom som skådespelare. År 1922 utvidgade han sin karriär som journalist och blev redaktör för en ny filmbilaga till den månatliga tidskriften, Théâtre et Comœdia illustrés. Han besökte också Belgien och efter en introduktion från sin bror Henri, blev han assistent till regissören Jacques de Baroncelli i flera filmer.

De första filmerna han själv regisserade var Paris qui dort (1923) och dadaistparodin Entrácte med musik av Erik Satie (1924). Hans genombrottsfilm blev Den italienska stråhatten (1927). Vid slutet av stumfilmseran hyllades Clair som en av de stora inom filmen tillsammans med D.W. Griffith, Charlie Chaplin, Georg Wilhelm Pabst och Sergej Eisenstein. En rad komedier han gjorde under 1930-talet är poetiska parisskildringar med en samhällskritisk underton.

Clair var från början skeptisk till införandet av ljud till filmerna och kallade det ”en onaturlig skapelse”. Han insåg dock de kreativa möjligheterna som det erbjöd.

Under andra världskriget arbetade Clair i Hollywood, där han bland annat gjorde komedin Farlig som synden (1942).

Under 1950-talet kom en ny generation av franska kritiker och filmskapare som förväntade sig en förnyelse av filmen, och Clair själv blev allt mera kritiserad som representant för äldre film dominerad av nostalgi från yngre dagar. Hans status som en symbol för etablissemanget bekräftades ytterligare av hans inval i den Franska akademin 1960.

René Clair avled i sitt hem den 15 mars 1981, och han begravdes privat i Saint-Germain-l'Auxerrois.

Clair började sin karriär som journalist och att skriva förblev ett viktigt intresse för honom och även i ökande grad med åren.

Som novellist har Clair bland annat publicerat Adams (1926), De film en aguille (1947) och La princesse de Chine (1951). Han har också givit ut sina samlade filmartiklar och recensioner, Réflexion faite (1951).

• René Clair höll nationella utmärkelser i Grand Officier de la Legion d'Honneur, Commandeur des Arts et des Lettres och Grand-Croix de l'ordre national du Mérite. Han fick Grand Prix du Cinéma Français under 1953.
• År 1956 blev han hedersdoktor vid universitetet i Cambridge.
• År 1960 valdes han till Académie française, men han var inte den första filmskaparen som hedrades med detta (han föregicks av Marcel Pagnol (1946), Jean Cocteau (1955), och Marcel Achard (1959)), men han var den första att väljas i första hand som en filmskapare.
• År 1994 etablerade akademin Prix René-Clair som ett årligt pris att tilldelas en framstående filmare.
• År 1967 utsågs han till hedersdoktor vid Royal College of Art i London.

Såväl som många utmärkelser för enskilda filmer, fick Clair hederspris vid Moskvas internationella filmfestival år 1979 för sina insatser för filmen.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 14 oktober 2012.

• Bra Böckers lexikon, 1973

• Wikimedia Commons har media som rör René Clair.