Tändsticka – Wikipedia

Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2012-10)

Tändstickor är stickor av trä med tändsats i ena änden. Tändstickan har ett stort användningsområde genom sin enkelhet i användning, stora säkerhet och långa livslängd, om den lagras torrt. Tändstickor används för att tända eld på exempelvis en vedbrasa, ett levande ljus eller olika rökverk. De flesta typer av tändstickor är känsliga för väta.

Svavelstickor, som var stickor doppade i svavel, har varit kända sedan åtskilliga århundraden tillbaka. De kräver dock vanligen att stickan förs mot ett glödande föremål för att antändas, och var inga tändstickor i egentlig mening.^[1]

Alkemisten Henning Brand framställde omkring 1675 första gången vit fosfor, som kunde användas för att antända svavelstickor. Svavelstickan doppades i en tidigare försluten flaska med vit forsfor, och antändes då den drogs upp. Stickorna kunde även antändas genom att gnidas mot en kork.^[1]

År 1805 uppfanns det så kallade doppelddonet, där stickor med en sats av svavel, gummi arabicum och stärkelse doppades i en behållare med koncentrerad svavelsyra absorberad i asbest och därvid antändes. Doppelddon eller doppstickor såldes fram till mitten av 1800-talet.^[1]

Strykstickan

År 1827 uppfanns den första strykstickan i Storbritannien av apotekaren John Walker. Dessa tändstickor var tre tum långa, och såldes i cylinderformiga plåtdosor tillsammans med ett sandpapper. Man klämde fast stickans huvud i sandpappret och drog ut den med en rask rörelse varvid stickan tändes. De hade en tändsats av kaliumklorat, gummi arabicum och antimonsulfid.^[2] År 1843 fanns fyra fabriker i Stockholm för tillverkning av sådana tändstickor.^{[källa behövs]}

Fosfortändstickan

Ända in på 1800-talet användes huvudsakligen stål, flinta och fnöske för att göra upp eld. År 1831 uppfanns fosfortändstickan av gymnasisten Charles Sauriá i Jura, Frankrike och tillverkades fabriksmässigt först av J.F. Kammerer i Tyskland år 1833. Tändsatsen på dessa innehöll svavel, antimonsulfid, kaliumklorat, gul fosfor och gummi. Andra uppfinnare ändrade sammansättningen, Trevani (år 1835) ersatte kaliumklorat med brunsten och mönja, Preschel (år 1837) ersatte kaliumklorat med blydioxid och blynitrat. Professor Böttger i Frankfurt tog fram en tändsticka där tändsatsen bestod av 9 delar gul fosfor, 14 delar kaliumnitrat, 16 delar brunsten och 16 delar gummi. Moldenhauer gjorde tändstickan bättre då han ersatte gummi med lim.^[2] Den var billig och fungerade bra, men vit/gul fosfor är både giftig och mycket brandfarlig. Oxidationsmedlen innehöll också ofta tungmetaller. Dessa stickor, som var en typ av alltändartändstickor, kunde antändas genom att dras mot de flesta skrovliga ytor; eller antändas oavsiktligt genom att de låg och nötte mot varandra i tändsticksasken. År 1901 blev tändstickor med vit (gul) fosfor förbjudna i Sverige, på grund av att många förgiftningsfall inträffat, bland annat vid abortfall.

Säkerhetständstickor

År 1844 patenterades i Sverige säkerhetständstickan som endast kunde antändas mot tändsticksaskens plån. Den blev snabbt populär runt om i världen och trängde snart undan andra typer av tändstickor.

Seskvitändstickor

En annan typ av alltändartändstickor innehöll fosforseskvisulfid, P₄S₃. Dessa hade uppfunnits i Frankrike år 1898 av Sevénes och Cahen. I Sverige fanns en stor produktion av sådana stickor åren 1911-1915.^[3]

Tändstickan för antändning av rökverk ersattes in på 1950-talet i stor utsträckning av "bensintändare"^[4] och mot 1960-talet av gaständare med bränsle i en trycksatt tank i form av flytande propan eller butan som vid öppning till atmosfär via ett rör med liten innerdiameter, direkt övergår i gasform. Tändmekanismen är densamma som hos bensintändaren.

Tändstickstillverkningen utvecklades till en av Sveriges viktigaste industrier. Den blev också föregångare när det gällde mekaniseringen inom den massproducerande industrin där man utvecklade en rad avancerade maskiner för att kunna höja produktiviteten och tillverkningskvalitén samt eliminera de arbetsskador som var ett problem i de första fabrikerna. Sveriges första tändsticksfabrik anlades i Stockholm år 1836 på initiativ av J.S. Bagge.^[2] På slutet av 1800-talet fanns det redan ett 40-tal större fabriker runt om i Sverige.^[5] De första tändstickorna tillverkades av furuvirke, omkring år 1850 övergick man till asp.

Några uppfinningar i urval:

• Kemisten och uppfinnaren Gustaf Erik Pasch (som egentligen hette Berggren i efternamn) erhöll den 30 oktober 1844 svenskt patent på Säkerhetständstickan med en tändsats av kaliumklorat och antimonsulfid. Den kunde endast tändas mot det plån av den ofarliga röda fosforn som applicerats på tändsticksaskens utsida.

• Johan Edvard Lundström startade 1845 tillsammans med sin yngre bror Carl Frans Lundström, Jönköpings Tändsticksfabrik och vidareutvecklade Paschs uppfinning. Säkerhetständstickor var länge en av Sveriges främsta exportprodukter och blev synonymt med Jönköping världen över långt in på 1900-talet. Varje tändsticksask var försedd med instruktionstexten "Tända endast mot lådans plån". Brev som adresserats till Jönköpingsfabriken med texten "Tanda endast mot ladans plan, Sweden" lär har nått sin adressat utan problem.

• Alexander Lagerman som var anställd på Jönköpings Tändsticksfabrik uppfann den första helautomatiska tändsticksmaskinen, även kallad komplettmaskin år 1864. I Sverige fanns det fram till cirka 1912 tre stora industricentra för tillverkning av tändstickor; i Jönköping, Tidaholm och Vetlanda. Från 1912 inledde Ivar Kreuger med utgångspunkt från Kreugerfamiljens egna tändsticksfabriker i Kalmar, Fredriksdahl och Mönsterås en successiv sammanslagning av många små tändsticksföretag som också hade en föråldrad maskinpark. År 1915 fanns 18 tändsticksfabriker i Sverige. Den slutliga sammanslagningen, inkluderande samtliga tändsticksföretag i Sverige och även många av de företag som tillverkade de maskiner som användes i tändsticksfabrikerna, slutfördes under 1917, då Ivar Kreuger förvärvade Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB och grundade Svenska Tändsticks AB, förkortat STAB.

a) såld till Swedish Match Company år 1888. b) tillverkning flyttad till Jönköpings Westra tändsticksfabrik år 1894. c) år 1913 såld till AB Förenade Svenska tändsticksfabriken. d) uppgick år 1903 i Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriker.

En alltändartändsticka har en pyroteknisk sats på stickans topp och ett sekundärt bränsle som själva stickan är indränkt i för att den lättare ska ta eld. De viktigaste ingredienserna i tändsatsen är ett lättantändligt bränsle i pulverform och något starkt oxidationsmedel. När tändstickan stryks pulvriseras satsen så att bränsle och oxidationsmedel blandas, samtidigt som tryck och friktionsvärme tillför energi som sätter igång en självaccelererande oxidation. Värmen som utvecklas förångar och antänder det sekundära bränslet vilket får själva stickan att börja brinna.

Förutom bränsle och oxidationsmedel innehåller tändsatsen också något bindemedel och ämnen som reglerar reaktionens hastighet – katalysatorer och/eller fyllmedel. Säkerhetständstickor har en delad tändsats, där oxidationsmedlet sitter på stickans topp medan bränslet sitter i plånet. Det är enbart det primära bränslet som finns i tändsatsen. Det ämne som brinner hos en tänd tändsticka är det sekundära bränslet som finns absorberat i stickans material.

Idag används kaliumklorat (KClO₃) som oxidationsmedel och röd fosfor, en stabilare ogiftig form som tillverkas genom värmebehandling av vit fosfor, som primärt bränsle. Själva stickan tillverkas av poröst trä, i Sverige ofta asp, indränkt i paraffin som är det sekundära bränslet.

På senare tid har tändstickorna inte utvecklats nämnvärt; man har helt enkelt hittat ett recept som uppfyller de krav som ställs på ekonomi, säkerhet och miljöaspekter. Dagens tändstickor innehåller varken svavel eller tungmetaller.

Över 90 procent av världsproduktionen utgörs numera av säkerhetständstickor. Alltändartändstickor säljs framförallt i Sydamerika, Afrika och Asien.

En braständare är ett smalt block av pressad paraffinindränkt sågspån med en tändsats i ena ändan. Den antänds som en vanlig tändsticka och brinner sedan under flera minuter, vilket gör att det går lättare att tända en brasa med den än med vanliga tändstickor.

Askens framsida förses ofta med tryck av olika slag. Bilden fick under 1800-talet allt mer utrymme och har blivit den viktigaste delen av varumärket. Tändsticksaskarnas etiketter och konstnärliga utformning blev en viktig del av marknadsföringen och man lade ner mycket arbete för att få fram olika etiketter som tilltalade konsumenterna. Solstickan designad av Einar Nerman år 1936 är Sveriges mest kända etikett.

Även om inte fabriken i sig var viktig, så var ursprunget, Sverige, viktigt. Utländska tändsticks­fabrikanter beställde gärna svenska etiketter med texten "Made in Sweden" på - även om bara etiketten var gjord i Sverige.^[6]

Tändstickor säljs vanligen i små pappaskar med 40–50 lösa stickor i varje. En ask med solstickan som etikett har blivit synonymt med att asken innehåller tändstickor. En liten ask (cirka 45 stickor) från Solstickan mäter normalt 58×36×17mm och en stor (cirka 240 stickor) 120×66×26mm, och tändstickorna är cirka 47–48mm långa. Det finns även en typ av tändsticksaskar där omkring 20 platta tändstickor är fästade i varandra i två lager, vilka i sin tur är fästade i ett tunt pappetui med ett plån. Då detta etui vanligen är försett med reklamtryck brukar sådana tändstickor kallas reklamtändstickor.

Under 1800- och 1900-talet var det en vanlig hobby att samla på tändsticksaskar och tändsticksetiketter.

Förutom att tända används tändstickor även till andra ändamål. Tändstickor utan tändsats används till modellbyggen och tavlor. I Karl-Bertil Jonssons julafton omnämns en tändstickstavla av Bodens fästning. Tändstickor är också vanligt förekommande i tankenötter, där man ska flytta, ta bort eller lägga till stickor för att utifrån en given figur skapa en annan. Tändstickor och tändsticksaskar är vanliga som jämförande måttangivelse på fotografier för att ge en uppfattning om huvudmotivets storlek och proportion.

• Svenska Tändsticks AB (STAB)
• Ivar Kreuger
• Solstickan
• Tändsystem
• Den lilla flickan med svavelstickorna
• Snus- och Tändsticksmuseum

• Cederschiöld, Gunnar; Feilitzen Einar von (1946). Den svenska tändsticksindustriens historia före de stora sammanslagningarna (2. uppl.). Stockholm: Natur och Kultur. Libris 871369 
• Loewe, Walter; Jansson Arne, Rosell Carl Magnus (1997). De tände en eld: den svenska tändsticksindustrin 1836-1996 : en bok om visionärer och uppfinnare, fabrikanter och affärsmän, män och kvinnor som vid maskinerna och skrivborden tillsammans skapade den svenska tändsticksindustrins världsrykte. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8353971. ISBN 91-46-17184-3 (inb.)