Sambeskattning – Wikipedia

Sambeskattning innebär att makarna i ett äktenskap vardera beskattas i proportion av den sammanlagda inkomsten. Detta kan sänka den totala skatt de betalar genom att partnern med högre inkomster får lägre marginalskatt. Dock får den som tjänar mindre betala lika hög marginalskatt som den som tjänar mest, varför sambeskattning generellt drabbar kvinnors inkomst mer än mäns.

I Sverige slopades sambeskattningen av inkomster i en skattereform 1971.^[1] Ett av syftena med skattereformen var att underlätta för kvinnor att själva välja om de ville gå ut på arbetsmarknaden.^[2] Sambeskattningen innebar att marginalbeskattningen för den som tjänade mindre (i regel kvinnan) blev lika hög som för den i äktenskapet som tjänade mest. Detta minskade incitamentet för lönearbete i stället för obetalt arbete i hemmet vilket reformen förbytte i sin motsats. Sambeskattning av förmögenheter avskaffades 2007. Detta innebär att Sverige idag tillämpar särbeskattning, det vill säga avsaknad av sambeskattning.

Flera europeiska länder har, i mer eller mindre utsträckning, sambeskattning. I Frankrike är det sambeskattning som gäller för inkomstskatten och skattelagstiftning räknar ett skattehushåll som en skattenhet. Enligt den tyska grundlagen så måste skattesystemet frigöra ett visst minimum av inkomst till familjen och att endast inkomst utöver det får beskattas.^[3] Irland har frivillig sambeskattning för både gifta och par i registrerat partnerskap. Om man som par finner att skatten överstiger eventuell sambeskattning får man begära tillbaka mellanskillnaden.^[4]

Följande länder i Europa har sambeskattning: Belgien, Estland, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien och Tyskland.^[5]