Barkborrar – Wikipedia

Barkborrar
Larv, puppa och vuxen individ av granbarkborre (Ips typographus).
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningSkalbaggar
Coleoptera
UnderordningAllätarbaggar
Polyphaga
ÖverfamiljVivlar
FamiljÄkta vivlar
Curculionidae
UnderfamiljBarborrar
Scolytinae
Vetenskapligt namn
§ Scolytinae
AuktorLatreille, 1807
Släkten
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Barkborrar (Scolytinae) är en underfamilj som tillhör överfamiljen vivlar inom ordningen skalbaggar. Ibland har barkborrarna istället behandlats som egen familj, som då har det vetenskapliga namnet Scolytidae.[1] Det finns runt 6 000 arter av barkborrar i världen.

Den absoluta merparten av arterna använder träd som värd för sina larver, och olika arter specialierar sig vanligen på olika arter av träd. De gnager gångar i den perifera (ytliga) veden främst i döende träd, timmerstockar eller stubbar, men några arter kan även slå sig ner i friska träd.[2]

Flera arter anses vara svåra skadeinsekterskogen. Larverna lever i allmänhet mellan barken och veden, men några arter gör gångar djupt in i veden. Typiskt för barkborrarna är deras speciella gångsystem under barken. Dessa är olika för olika arter, men i allmänhet uppvisas två slags gångar – dels "modergångar", gjorda av den äggläggande honan, dels från dessa utstrålande "larvgångar".

Barkborrar i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns över 80 arter, de flesta är inte längre än tre millimeter.[2] Granbarkborren är en av de för det svenska skogsbruket skadligaste insekterna. Om angreppen är omfattande kan den döda stående gran, bland annat då den för med sig blånadssvampar som infekterar veden. Granbarkborren svärmar på försommaren, under maj-juni.

Sveriges största barkborre är jättebastborren (Dendroctonus micans), som kan bli upp till nio millimeter lång. Dess larver håller till i en gemensam håla i barken på friska granar. På barken uppstår då en klump bestående av kåda och exkrementer och med en öppning genom barken.[2]

  1. ^ Fauna Europaea
  2. ^ [a b c] Håkan Elmquist (2009) På jakt efter små djur i skogen. ISBN 978-91-518-5246-1.

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]