French
DeutschSidensvans – Wikipedia
| Sidensvans Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) Hane | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Sidensvansar Bombycillidae |
| Släkte | Bombycilla |
| Art | Sidensvans B. garrulus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bombycilla garrulus | |
| Auktor | (Linné, 1758) |
| Utbredning | |
 Gult – häckningsutbredning Blå – vinterutbredning Grönt – Utbredning året runt | |
| Synonymer | |
Sidensvans (Bombycilla garrulus) är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut.
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]
Sidensvansen är stor som en stare men upplevs större då den har en kompakt kropp med tjock hals och stort huvud. Den är 18–21 centimeter lång,[2] har ett vingspann på 32–36 centimeter och väger cirka 60 gram.[källa behövs] Sidensvansen är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom vardera ögat och gul stjärtspets. Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och fin, bildar på huvudet en mycket lång tofs. Sidensvansen har en kort, vid roten nedtryckt, näbb. Vingarna är långa och spetsiga. Tarsens framsida har tydligt åtskilda sköldar. Vingarnas armpennor, ibland också stjärtpennorna, har lackröda pergamentartade bihang.[2]
Den har ett mycket karaktäristiskt läte som ofta hörs från överflygande flockar. Lätet beskrivs som ett plingande av silverklockor.[2]
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]Taxonomi
[redigera | redigera wikitext]Sidensvansen beskrevs taxonomiskt första gången av Carl von Linné 1758 i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Han beskrev den som Lanius Garrulus och placerade den därmed i samma släkte som törnskatan.[3] Dess nuvarande släkte Bombycilla beskrevs 1808 av Louis Jean Pierre Vieillot.[4]
Det vetenskapliga släktnamnet Bombycilla härstammar från latinets Bombyx, som betyder "silke" eller "silkeslen", och cilla, vilket är nylatin för "stjärt". Detta är en direktöversättning av svenskans sidensvans och refererar till fågelns silkeslena fjäderdräkt. Dess artepitet, garrulus, betyder "pratsam" och refererar till dess utseendemässiga likheter med nötskrika (Glandularius garrulus).[5]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]_-_Ystad_2015.jpg)
.jpg)
,_Sverige_PA300704ed.jpg)
Sidensvansen häckar i barrskogsbältets nordligare delar i nordvästra Nordamerika, Europa och Asien. Vintertid är den en så kallad strykfågel, det vill säga en partiell flyttfågel, och drar då omkring i stora nomadiska flockar. Mängden fåglar varierar beroende på tillgången på föda, exempelvis rönnbär. Om bärtillgången är låg i häckningsområdet, drar den söderut.
Underarter
[redigera | redigera wikitext]Arten delas vanligtvis upp i tre underarter:[6]
- Bombycilla garrulus pallidiceps (Reichenow, 1908) – häckar i nordvästra Nordamerika. Den är mycket nomadisk under vinterhalvåret.
- Bombycilla garrulus garrulus – häckar från i Fennoskandia till västra Sibirien. Övervintrar så långt söderut som Centraleuropa och ibland till Sydeuropa.
- Bombycilla garrulus centralasiae (Poliakov, 1915) – häckar från centrala Sibirien till Ochotska havet. Övervintrar så långt söderut som Kina och Japan.
Vissa inkluderar centralasiae i nominatformen.[7][8]
Förekomst i Sverige och Finland
[redigera | redigera wikitext]I Sverige häckar den främst i norra Norrlands barrskogar men även utmed Norrbottens och Västerbottens kust. Den har observerats så långt söderut som Västmanland, Närke, Uppland och norra Småland, och kan även undantagsvis tänkas häcka där.[9]
I Finland, där den är mycket vanlig, har den blivit observerad i hela landet[10].
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Föda
[redigera | redigera wikitext]Sidensvansen är insektsätare under häckningssäsongen men livnär sig mest av bär och frukt, exempelvis rönnbär, hagtorn och äpplen, under vinterhalvåret. Det har i många texter beskrivits hur sidensvansar blir berusade av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är omdiskuterat. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5% av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till 900 mg/kg i timmen.[11][12][13] Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.[12] Det finns dock studier av sidensvansar som hittats döda i naturen vars alkoholhalt i blod och lever var så pass höga, 730mg/kg respektive 989 mg/kg, att det kan ha påverkat deras koordination.[14]
Häckning
[redigera | redigera wikitext]Sidensvansen lever i monogama par. Den lägger vanligtvis fem till sex ägg som är vitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter. Honan ruvar äggen i 14–15 dygn innan de kläcks. Båda föräldrarna tar sedan hand om ungarna som blir flygga efter 14–15 dygn efter kläckningen.[4]
Sidensvansen och människan
[redigera | redigera wikitext]Vintertid påträffas ibland påkörda sidensvansar utefter vägar. Detta förklaras ibland med att fåglarna blivit berusade av jäst frukt men studier indikerar att det istället kan bero på de höga koncentrationer av salt som fåglarna får i sig från smältvatten från saltade vintervägar vilket påverkar fåglarnas flygförmåga.[15]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Sidensvansen har ett mycket stort utbredningsområde, en stor global population och utvecklingstrenden är positiv. Utifrån dessa faktorer kategoriseras den av IUCN som livskraftig (LC).[1]
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] BirdLife International 2012 Bombycilla garrulus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
- ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 272-273. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). 1758. Arkiverad från originalet den 19 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150319115418/http://dz1.gdz-cms.de/index.php?id=img&no_cache=1&IDDOC=265100. Läst 5 juni 2012 Arkiverad 19 mars 2015 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Holloway, Joel Ellis (2003). Dictionary of Birds of the United States: Scientific and Common Names. Timber Press. sid. 39. ISBN 0-88192-600-0. http://books.google.com/books?id=O07_W9NF39MC&pg=PA39#v=onepage&q&f=false. Läst 28 maj 2010
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
- ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
- ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
- ^ Artdatabanken, Artbestämning (2012, 2015) Sidensvans Bombycilla garrulus, läst 2022-10-22
- ^ Jari Valkama (2019). ”Sidensvans – Bombycilla garrulus”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.32608. Läst 22 oktober 2022.
- ^ Pulliainen, E., Helle, P. & Tunkkari, P. (1981) Adaptive radiation of the digestive system, heart and wings of Turdus pilaris, Bombycilla garrulus, Sturnus vulgaris, Pyrrhula pyrrhula, Pinicola enucleator and Loxia pytopsittacus., Ornis Fennice, vol.58, sid: 21-28
- ^ [a b] Eriksson, K. & Nummi, H. (1983) Alcohol accumulation from ingested berries and alcohol meatbolism in passerine birds., Ornis Fennica, vol.60, sid: 2-9
- ^ Glutz von Blotzheim, U.N. (1985) Bombycilla garrulus (Linnaeus 1785) - Seidenschwanz in: Glutz von Blotzheim, U.N. (ed.): Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Vol. 10/II. AULA, Wiesbanden: sid: 927-956
- ^ SD Fitzgerald, JM Sullivan & RJ Everson (1990) Suspected ethanol toxicosis in two wild cedar waxwings Avian Diseases, American Association of Avian Pathologists, Inc. Vol. 34, Nr. 2, sid: 347-348
- ^ Töpfer, T. (2010) Suspected road salt poisoning in Bohemian Waxwings Bombycilla garrulus (Aves: Passeriformes: Bombycillidae), <vertebrate-zoology.de>, läst 2011-10-28
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Sveriges Radio: P2-fågeln - sidensvans
- Dansk ornitologisk forening
Wikimedia Commons har media som rör sidensvans.- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
|