Sj-ljudet – Wikipedia

Sj-ljudet (även sje-ljudet eller 7-ljudet^[1]) är ett tonlöst frikativt fonem, eller en kategori av konsonanter, som används i svenska språket i ord som sju, passion, hyssja eller dusch. Sj-ljudet uppträder i två huvudvarianter: en bakre (eller ”mörkare”) variant, och en främre (eller ”ljusare”) variant, men båda varianterna är föremål för avsevärd variation.^[2] Denna variation är bland annat dialektal och sociolektal, och flera dialekter varierar dessutom mellan båda huvudvarianterna beroende på ljudets position i ordet.^[3] Den bakre varianten brukar betecknas med IPA-symbolen [ɧ] och den främre med [ʂ]^[4]^[5]^[6], eller ibland med [ʃ]^[7]^[8].

Varianternas distribution

Sj-ljudet kan uppträda i alla positioner i ett ord, men det är vanligast i början av ord (initialt), t.ex. i ord som sju, skina eller skjorta. Något ovanligare är det i mitten av ord (medialt), t.ex. i hässja, duscha, och i slutet av ord (finalt), där det främst förekommer i lånord och interjektioner, t.ex. i brosch, garage eller usch.^[7] I dessa tre positioner fördelar sig de båda huvudvarianterna av sj-ljudet olika i olika dialekter. Det finns tre olika distributioner (fördelningar)^[6]:

enbart bakre sj-ljud [ɧ] i alla positioner förekommer i södra och sydvästra Sverige
enbart främre sj-ljud [ʂ] i alla positioner förekommer i dialekter i norra Norrland, i Finland, i västliga dialekter nära norska gränsen^[9] och hos somliga talare i Stockholm
både bakre och främre sj-ljud i så kallad komplementär distribution förekommer i mellersta Sverige, inklusive de flesta talare i Stockholm

I de dialekter som enbart har ett sj-ljud uttalas alltså sju, duscha och garage alla med samma ljud, antingen [ɧ] (främst i södra Sverige) eller [ʂ] (främst i norra Sverige). I de dialekter som har båda sj-ljuden fördelar de sig så, att bakre sj-ljud används i början av ord och inuti ord före en betonad vokal, t.ex. i skiva [ˈɧiːva] eller passion [paˈɧuːn]. I övriga positioner, det vill säga inuti ord före en obetonad vokal eller i slutet av ord, används i stället främre sj-ljud, t.ex. i hyssja [ˈhʏʂːa] eller dusch [dɵʂː].^[10]^[11]

I dialekter med främre sj-ljud sammanfaller vanligtvis sj-ljudet med det retroflexa rs-ljudet i ord som kors [kɔʂː]. För dessa talare rimmar således kurs [kɵʂː] med dusch [dɵʂː]. I sydsvenska dialekter med bakre r-ljud [ʁ] och bakre sj-ljud förekommer inga retroflexer, vilket gör att motsvarande ord inte rimmar: [kɵʁs] respektive [dɵɧː].^[6] Fördelningen kan sammanfattas således:

Fördelningen av bakre och främre sj-ljud^[12]^[13]^[14]
Region	skiva	hyssja	kurs
södra Sverige	bakre		[ʁs], [sː]
mellersta Sverige	bakre	främre
norra Norrland, nära norska gränsen	främre
Finland	främre		[rs]

Uttal av sj-ljudet

Bakre sj-ljud

IPA-tecken

U+0267

Det bakre sj-ljudet [ɧ] är dorsovelart, det vill säga uttalas med tungryggen (dorsum) höjd mot gomtaket (velum), vanligtvis med medföljande labiodental friktion [ɧᶠ] och läpprundning [ɧᶠʷ].^[6] Graden av läpprundning varierar dialektalt; sydsvenska dialekter sägs ha mera framträdande läpprundning, medan tungryggsartikulationen överväger i götamålsdialekter, vilket gör att det bakre sj-ljudet i dessa dialekter kan låta mera ”raspigt” (närmare tyskans ach-ljud).^[15] Viss läpprundning förekommer dock hos alla talare, och för dem som har det blir ofta den labiodentala förträngningen den primära artikulationen, vilket gör att sj-ljudet ibland uppfattas som ett sorts f-ljud (labiodental frikativa) av andraspråksinlärare.^[6] Olika dialekter och olika talare varierar alltså i vilken av den velara artikulationen och den labiala (labiodentala) som är övervägande. I centralsvenska är båda artikulationerna lika viktiga och ljudet kan därför där klassificeras som labial-velart.^[15]

En tonlös dorsovelar frikativa [ɧ], en vanlig realisering av det bakre sj-ljudet.

Främre sj-ljud

IPA-tecken

U+0282

En tonlös retroflex frikativa [ʂ], en vanlig realisering av det främre sj-ljudet.

Den främre varianten är i Sverige generellt en tonlös retroflex frikativa [ʂ] vilken i retroflekterande dialekter således sammanfaller med det retroflexa ljudet i ord som kurs. Den uttalas med tungbladet eller tungspetsen höjd mot bakre delen av tandvallen (postalveolart) och ibland med bakåtböjd retroflex artikulation. Ljudet liknar det icke-retroflexa ljud [ʃ] som finns i t.ex. engelskan och tyskan i ord som ship respektive Schiff.^[16] Vissa talare ska enligt uppgift ha både [ʂ] och [ʃ] i sitt tal, och enligt Bertil Malmberg ska [ʃ] ha varit vanligare i uppsvenskt talspråk i början av ord, medan [ʂ] var vanligare i mitten och i slutet av ord, på grund av sammanfall med /rs/.^[17] Enligt Tomas Riad har det inte undersökts om en sådan systematicitet existerar och huruvida det finns dialekter som skiljer mellan [ʂ] och [ʃ] efter vokal.^[6]

Finlandssvenska

Det råder oenighet om det finlandssvenska främre sj-ljudet. Enligt somliga ska det finlandssvenska ljudet vara alveolopalatalt [ɕ], det vill säga identiskt med det sverigesvenska tj-ljudet, medan andra hävdar att det är ett icke-retroflext [ʃ], det vill säga likt det i engelskan, tyskan och franskan.^[18] Enligt Kari Leinonen är det finlandssvenska sj-ljudet rätt likt det svenska tj-ljudet, men att det hos finlandssvenskar förekommer rätt stor variation i uttalet av detta ljud mellan [ɕ], [ʃ] och [ʂ].^[19] Eftersom det finlandssvenska tj-ljudet i regel är en affrikata [tɕ] sker inget sammanfall med detta fonem om sj-ljudet uttalas alveolopalatalt.

Sociolektal variation

Det bakre och det främre sj-ljudet bär inte på samma sociala prestige, utan det främre sj-ljudet har ansetts ”finare” än det bakre. Undersökningar från bland annat Stockholm och Eskilstuna har visat att sj-ljud framför betonad vokal (som i skiva) oftare uttalas som främre sj-ljud i högre sociala skikt än i lägre. En undersökning från 1967 av skolbarns sj-ljud visade t.ex. att [ʂ] var vanligare hos barnen i en skola i Djursholm än hos barnen i en skola på Södermalm. Dessutom har undersökningar visat att vissa talare föredrar ett främre sj-ljud vid uppläsningar och högtidligt tal, men använder bakre sj-ljud vid ledigt samtalsspråk.^[20]^[11]

På flera håll i Sverige har också främre sj-ljud varit vanligare hos kvinnor än hos män, vilket har visats i studier av talare från bland annat Eskilstuna, Luleå och Malmberget, men har också beskrivits för Göteborg. Det uttal ska även ha varit det påbjudna i flickskolor, och främre sj-ljud i andra positioner än efter betonad vokal har därför förr gått under namnet fruntimmers-sje.^[21]^[22]

I äldre handböcker i talvård och uttalsundervisning och i vissa läroböcker i fonetik har bakre sj-ljud inte ansetts ”riksspråkliga” utan sydsvenskt dialektala. Främre sj-ljud har också åtminstone före 1970-talet gynnats vid t.ex. Statens scenskola och Sveriges Radio vid åtminstone upplästa eller högtidliga texter.^[23]

Stavning

Sj-ljudet är det fonem i svenska språket med flest stavningsvarianter.^[24] Radioprogrammet Språket i P1 genomförde 2010 en undersökning där de efterlyste möjliga stavningar av sj-ljudet och kom upp i 65 varianter, som dock inkluderade stavningar där källan till ljudet är retroflektering (t.ex. ⟨rz⟩ i Tarzan) samt många stavningar med bara något enstaka exempel (t.ex. ⟨xky⟩ i ortnamnet Spraxkya).^[25] De många stavningarna av sj-ljudet beror framför allt på historiska ljudförändringar samt många lån från franskan.^[24] Några vanligare stavningar ges i tabellen nedan, men många fler stavningar förekommer i enstaka ord.

Exempel på olika stavningar av sj-ljudet^[24]
Stavning	Exempel	Centralsvenskt uttal
⟨sj⟩	sjö	[ɧøː]
⟨sk⟩	skön	[ɧøːn]
⟨stj⟩	stjärna	[ˈɧæːɳa]
⟨skj⟩	skjorta	[ˈɧʊʈːa]
⟨sch⟩	schack	[ɧakː]
⟨sh⟩	shah	[ɧɑː]
⟨j⟩	jour	[ɧuːr]
⟨ch⟩	chef	[ɧeːf], [ɧɛːf]
⟨g⟩	giraff	[ɧɪˈrafː]
⟨ti⟩	station	[staˈɧuːn]
⟨(t)i⟩ [tɧ]	nation	[natˈɧuːn]
⟨ssi⟩	passion	[paˈɧuːn]
⟨si⟩	division	[dɪvɪˈɧuːn]

Närliggande fonem

Tj-ljudet

Det främre sj-ljudet har viss likhet med det så kallade tj-ljudet [ɕ] i ord som tjata och kök. Det främre sj-ljudet artikuleras dock med tungspetsen mot eller bakom tandvallen, medan tj-ljudet artikuleras med främre delen tungryggen, och med tungspetsen vilande bakom undertänderna. Det auditiva intrycket blir att tj-ljudet upplevs ”ljusare”. Hos talare av centralsvenska och sydsvenska vållar i regel inte likheten mellan ljuden något problem, eftersom främre sj-ljud enbart förekommer efter vokal (i ord som hyssja och dusch), medan tj-ljudet enbart förekommer före vokal. Hos talare med främre sj-ljud i början av ord görs kontrasten ibland tydligare genom att uttala sj-ljudet med läpprundning [ʂʷ].^[26] I vissa ord finns dock tendenser till sammanfall mellan sj-ljudet och tj-ljudet. Det gäller dels individuella ord som chans, choke eller match som kan uttalas med antingen sj-ljud eller tj-ljud, samt vissa ord på för- såsom försöka. I många norska dialekter sammanfaller också motsvarigheterna till dessa ljud.^[27] Minimala par mellan sj- och tj-ljudet är till exempel skälla—källa eller sköld—köld, med flera.

Se även

Referenser

Noter

^ Rosenquist 2007, s. 10.
^ Bruce 2010, s. 160.
^ Elert 1995, s. 76.
^ Bruce 2010, s. 161–162.
^ Elert 1995, s. 76–77.
^ [a b c d e f] Riad 2014, s. 61.
^ [a b] Malmberg 1968, s. 94.
^ Lindblad 1980, s. 125.
^ Bruce 2010, s. 165.
^ Riad 2014, s. 62.
^ [a b] Elert 1995, s. 77.
^ Elert 1995, s. 78.
^ Lindblad 1980, s. 141.
^ Bruce 2010, s. 164–165.
^ [a b] Bruce 2010, s. 161.
^ Bruce 2010, s. 162.
^ Malmberg 1968, s. 96–97.
^ Lindblad 1980.
^ Leinonen 2004, s. 226.
^ Lindblad 1980, s. 154.
^ Lindblad 1980, s. 148–149.
^ Bruce 2010, s. 166.
^ Lindblad 1980, s. 156–157.
^ [a b c] Riad 2014, s. 63–64.
^ ”65 möjliga och omöjliga sätt att stava sje-ljudet”. Sveriges Radio. 30 augusti 2010. https://sverigesradio.se/artikel/3963073. Läst 5 oktober 2022.
^ Bruce 2010, s. 163.
^ Riad 2014, s. 66.

Tryckta källor

Bruce, Gösta (2010). Vår fonetiska geografi: om svenskans accenter, melodi och uttal (första upplagan). Lund: Studentlitteratur
Elert, Claes-Christian (1995). Allmän och svensk fonetik (7., omarb. uppl.). Stockholm: Norstedt
Leinonen, Kari (2004). Finlandssvenskt sje-, tje- och s-ljud i kontrastiv belysning. Jyväskylä Studies in Humanities 17. Jyväskyläs universitet. https://jyx.jyu.fi/bitstream/handle/123456789/13466/9513918289.pdf?sequence=1
Lindblad, Per (1980). Svenskans sje- och tje-ljud i ett allmänfonetiskt perspektiv. Lund: LiberLäromedel/Gleerup
Malmberg, Bertil (1968). Svensk fonetik (4., omarb. uppl.). Lund: Gleerup
Noreen, Adolf (1966). Ljudlära. Lund: Gleerup
Riad, Tomas (2014). The phonology of Swedish. The phonology of the world's languages (1st. ed.). Oxford: Oxford University Press

[R10-1] Rosenquist 2007, s. 10.

[2] Bruce 2010, s. 160.

[3] Elert 1995, s. 76.

[4] Bruce 2010, s. 161–162.

[5] Elert 1995, s. 76–77.

[riad61-6] [a b c d e f] Riad 2014, s. 61.

[malmberg96-7] [a b] Malmberg 1968, s. 94.

[8] Lindblad 1980, s. 125.

[9] Bruce 2010, s. 165.

[10] Riad 2014, s. 62.

[e77-11] [a b] Elert 1995, s. 77.

[12] Elert 1995, s. 78.

[13] Lindblad 1980, s. 141.

[14] Bruce 2010, s. 164–165.

[bruce161-15] [a b] Bruce 2010, s. 161.

[16] Bruce 2010, s. 162.

[17] Malmberg 1968, s. 96–97.

[18] Lindblad 1980.

[19] Leinonen 2004, s. 226.

[20] Lindblad 1980, s. 154.

[21] Lindblad 1980, s. 148–149.

[22] Bruce 2010, s. 166.

[23] Lindblad 1980, s. 156–157.

[riad6364-24] [a b c] Riad 2014, s. 63–64.

[25] ”65 möjliga och omöjliga sätt att stava sje-ljudet”. Sveriges Radio. 30 augusti 2010. https://sverigesradio.se/artikel/3963073. Läst 5 oktober 2022.

[26] Bruce 2010, s. 163.

[27] Riad 2014, s. 66.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

[23]

[24]

[25]

[26]

[27]