Statens veterinärmedicinska anstalt – Wikipedia

	Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)
	Entren till Statens veterinärmedicinska anstalt
Departement	Landsbygds- och infrastrukturdepartementet
Organisationstyp	Statlig förvaltningsmyndighet
Ledning	Myndighetschef
Kommun	Uppsala
Län	Uppsala
Organisationsnr	202100-1868
Generaldirektör	Ann Lindberg
Instruktion	(2009:1394)
Webbplats	www.sva.se

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) är en svensk statlig förvaltningsmyndighet som har till uppgift att vara veterinärmedicinskt expert- och serviceorgan åt myndigheter och enskilda.^[1] SVA ska bland annat utreda smittsamma djursjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt och vara nationellt veterinärmedicinskt laboratorium.^[2] SVA är också nationellt referenslaboratorium enligt EU:s zoonosdirektiv och europeiskt referenslaboratorium på området campylobacter^[3]. SVA är en beredskapsmyndighet och hanterar utbrott av allvarliga djursjukdomar och samhällskriser. Myndigheten, som finns i Uppsala, sorterar under Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. Vid SVA arbetar ca 350 veterinärer, forskare, biomedicinska analytiker, IT-personal, ekonomer, HR-experter, tekniker m.fl.^[4] Myndigheten började sin verksamhet 1 november 1911 och hade 1911–1943 namnet Statens veterinärbakteriologiska anstalt.^[5] Tidigare låg SVA i Stockholm, på Frescati Backe i en byggnad ritad av den välkände svenske Stockholmsarkitekten Gunnar Asplund tillsammans med arkitekten Joel Lundeqvist. Byggnaden stod klar 1944.

Myndigheten är från 1 oktober 2022 beredskapsmyndighet och ingår i beredskapssektorn livsmedelsförsörjning och dricksvatten.^[6]

Utrotade djursjukdomar i Sverige

Exempel på smittsamma djursjukdomar som utrotats i Sverige:^[7]

År	Sjukdom
1957	Smittsam kastsjuka (brucellos)
1958	Nöttuberkulos
1995	Aujezkys sjukdom (AD) hos gris, ett herpesvirus som kan vara dödligt för grisarna
1998	Herpesvirus hos nöt (IBR/BLV), kan ge feber, sår, hosta och missfall
2000	Leukos (EBL/BLV), tumörsjukdom hos nötkreatur
2007	Respiratorisk och reproduktionsstörande sjukdom hos gris, (PRRS), en virussjukdom som kan ge missfall och ökad dödlighet hos smågrisar
2008	Blåtunga, insektsspritt virus som kan ge både lindrig och dödlig sjukdom bland nötkreatur och får
2009	Bovin virusdiarré, BVD, en virussjukdom som orsakar missfall, missbildningar, diarré och hosta bland kalvar

Chefer

Myndigheten har haft följande chefer:

År	Chef
1911–1923	Arvid Bergman, föreståndare
1923–1924	Edvin Berthold Lehnert, tillförordnad föreståndare^[8]
1924–1938	Sven Wall, föreståndare
1938–1958	Albert Hjärre, föreståndare
1958–1982	Hans-Jörgen Hansen, föreståndare
1982–1994	Göran Hugoson, föreståndare
1994–2003	Lars-Erik Edqvist, generaldirektör
2003–2012	Anders Engvall, generaldirektör
2012–2019	Jens Mattsson, generaldirektör
2019–	Ann Lindberg, generaldirektör

Källor

^ 1 § förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt.
^ 2 § förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt.
^ ”Referenslaboratorium - SVA”. www.sva.se. https://www.sva.se/om-oss/verksamhet/diagnostik-och-analysverksamhet/sva-ar-nationellt-referenslaboratorium/. Läst 6 maj 2015.
^ ”Årsredovisning 2015 Statens veterinärmedicinska anstalt”. Arkiverad från originalet den 27 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160827025328/http://sva.se/globalassets/redesign2011/pdf/om_sva/publikationer/trycksaker/sva-arsredov-2015.pdf. Läst 17 november 2016.
^ Statens veterinärbakteriologiska anstalt i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
^ 1a § förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt och 18, 23 §§ bilaga 1-2 förordningen (2022:524) om statliga myndigheters beredskap
^ ”SVA - 100 år av kunskap. 1911-2011”. Arkiverad från originalet den 18 november 2016. https://web.archive.org/web/20161118040201/http://www.sva.se/globalassets/redesign2011/pdf/om_sva/publikationer/sva_100_webb.pdf. Läst 17 november 2016.
^ Lewenhaupt, Sten (1961). Svenska högre ämbetsmän från 1634. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 172 .

[1] 1 § förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt.

[2] 2 § förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt.

[3] ”Referenslaboratorium - SVA”. www.sva.se. https://www.sva.se/om-oss/verksamhet/diagnostik-och-analysverksamhet/sva-ar-nationellt-referenslaboratorium/. Läst 6 maj 2015.

[4] ”Årsredovisning 2015 Statens veterinärmedicinska anstalt”. Arkiverad från originalet den 27 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160827025328/http://sva.se/globalassets/redesign2011/pdf/om_sva/publikationer/trycksaker/sva-arsredov-2015.pdf. Läst 17 november 2016.

[5] Statens veterinärbakteriologiska anstalt i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)

[6] 1a § förordningen (2009:1394) med instruktion för Statens veterinärmedicinska anstalt och 18, 23 §§ bilaga 1-2 förordningen (2022:524) om statliga myndigheters beredskap

[7] ”SVA - 100 år av kunskap. 1911-2011”. Arkiverad från originalet den 18 november 2016. https://web.archive.org/web/20161118040201/http://www.sva.se/globalassets/redesign2011/pdf/om_sva/publikationer/sva_100_webb.pdf. Läst 17 november 2016.

[8] Lewenhaupt, Sten (1961). Svenska högre ämbetsmän från 1634. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 172 .

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]